Riksintresset Vada – Össeby-Garn, K 77

Klicka på bilden för att se en större karta. Klicka på "bakåt-knappen" för att komma tillbaka till denna sida.

Området omfattar en central del av Långhundraleden, dess förgrening i nuvarande Angarnssjöängen och närmast kringliggande landområden. Långhundraleden har varit en mycket betydelsefull transportled mellan Saltsjön och Uppsala. Kända fornlämningar i form av gravfält med varierande gravformer, såsom rektangulära stensättningar och resta stenar, indikerar etablering av en under äldre järnålder betydelsefull bygd norr och nordost om Angarnssjöängen – en av tre platser i kommunen som då tros ha haft stor betydelse. I anslutning till Angarnssjöängen ligger också Örstaristningen, länets enda hällristning, från bronsåldern.

I övrigt härrör de flesta kända fornlämningar inom riksintresseområdet från järnålders senare del med bygravfält i anslutning till ännu bebyggda lägen för traditionell gårds- och by-bebyggelse. I området har inslaget av frälseägda gårdar varit förhållandevis litet, men Stora Benhamra utmärker sig som kungsgård, bebodd av högfrälse sedan medeltid. Hakunge, som är en av de andra herrgårdarna i området, har varit säte för lågfrälse under historisk tid. I gamla Össeby socken fanns fortfarande vid sekelskiftet 1900 fyra säterier kvar – Svista, Sjöberg, Brottby och Hacksta. Gårdarna Lingsberg och Olhamra är också exempel på herrgårdar, tydligt perifert belägna i den socken de tillhört. Huvuddelen av området karaktäriseras dock av agrar verksamhet och bebyggelse och marken har till övervägande del varit självägd. I Vada har dock flera gårdar tillhört kronan ända fram på 1900-talet. En tydlig social differentiering av bebyggelsen med många underlydande torplägenheter har framförallt funnits i norra Vada, i södra Garn och i den del av riksintresset som berör Vallentuna socken i väster.

Området är vidsträckt och omfattar fyra sockencentra i de medeltida socknarna Angarn, Össeby, Vada och Garn. Garns sockencentra avviker från de övriga genom att ha utgjort en betydelsefull handelsplats och en inkörsport för långväga influenser vilket avspeglas i 1860-talsarkitekturen i bl.a. Lilla Garn. Alla sockencentra är dock tydligt lokaliserade i anslutning till goda medeltida kommunikationslägen. 

Påverkan och förväntade förändringar

Expansion av tätorten Karby/Brottby.  

Särskilt viktigt att beakta ur kulturmiljösynpunkt är:

• differentieringen i den sociala strukturen och de rumsliga behovssambanden, ex Stora Benhamra och underlydande torp
• sätesgårdarna och det gröna kulturarvet
• Långhundraleden med tillhörande ”mötande” dalgångslandskap/dalgångslandskapen kring Långhundraleden
• bebyggelse och bebyggelsemönster
• området är stort och olika - för att på bästa sätt beaktas bör sockenkaraktäriseringarna tas till hjälp i respektive del.
• vid expansion av Karby/Brottby är det av stor vikt att kulturmiljön beaktas i ett mycket tidigt skede av planeringen.

Vad som är viktigt att framhålla i just det här riksintresseområdet är den under historisk tid mycket utpräglade och tydliga differentieringen i den sociala strukturen med sätesgårdar som varit beroende av en mängd torpare och senare arbetare vilket avspeglas i förekomsten av underlydande torplägenheter och senare arbetarbostäder. Det är för förståelsen av hur den sociala strukturen sett ut och hur verksamheten på gårdarna fungerat – samt de i landskapet rumsliga sammanhangen mellan uttrycken för dessa – viktigt att beakta såväl huvudgårdens herrgårdsbebyggelse såväl som enskilt belägna små torplägenheter och arbetarbostäder – de rumsliga behovssambanden.

Det gröna kulturarvet. Sätesgårdar har företrädesvis varit belägna i socknarnas utkanter, ofta där det funnits god tillgång på lågt belägen och bördig ängsmark för skörd av foder för stora besättningar av kreatur. Produktionsinriktningen har i många fall varit tydligt inriktad på boskapsskötsel och animalieproduktion på dessa större gårdar varför inslaget av botaniskt intressanta betesmarker och de ytterligt få rester av ängsmarker (Stora Benhamra) som ännu finns i kommunen till stor del hänger ihop med varandra. Detta är ett rumsligt sammanhang som bör uppmärksammas på lämpligt sätt.

Särskild hänsyn krävs i dalgångslandskapen kring Långhundraleden mot exponerade och visuellt dominerande lägen för att underlätta förståelsen och upplevelsen av ledens stora betydelse som transportled (även kallad vikingarnas E4). Leden har också varit en lokaliseringsfaktor för den äldre bebyggelsestrukturen i området. Vid planering av ny bebyggelse och tillbyggnader i området ska antikvarisk kompetens konsulteras. Det ska finnas en tydlig och uttalad strävan att tillvarata områdets karaktäristiska särdrag avseende bebyggelse och markanvändning.

Området är stort och rymmer huvudsakligen dalgångsbygd, men är inte enhetligt. Delar av riksintresseområdet skiljer sig markant från varandra, i vissa fall till och med inom respektive socken. För att beakta riksintresset bör sockenkaraktäriseringarna användas, som beskriver delar av området mer noggrant.