Fördjupad information in Vada socken
Flygfoto över Vada sjökullar. (Bilden är något beskuren.) Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet
Karaktären
Vada socken utgör i sin helhet dalgångsbygd, med skog i väster och öppen dalgång i öster. Den södra delen av socknen utgör nordöstra delen av dalen där Angarnssjöängen ligger och den centrala och norra delen utgör Vadadalen med omgivningar. Landskapet har en tydligt agrar prägel. Bebyggelsen i norra delen av socknen är tydligt påverkad och formad av att länge ha varit i frälsets ägo med socialt tydligt differentierad bebyggelse. Stora Benhamra har tidvis utgjort en kungsgård och var tidigt i högfrälse ägo. De som bebodde Stora Benhamra tog initiativet till byggandet av Vada kyrka som är en gårdskyrka. Byar och gårdar utmed Lingsbergsvägen ligger påkostade och ämnade att synas som på ett pärlband i övergången mellan inägor och utmark utmed och norr om Angarnssjöängens dalgång.
Vada kyrka. Fotograf: Jean-Paul Darphin 2010.
Vada är den näst minsta socknen i kommunen, och den enda som inte i någon del vare sig genomkorsas av någon stor väg, Roslagsbanan eller påverkas av den direkta närheten till Arlanda. Inom socknen finns flera mindre vägar som följsamt slingrar sig genom landskapet.
I socknen har under historisk tid funnits en tradition att namnge gårdar ”Lilla” och ”Stora” som inte förekommer på samma sätt någon annanstans i kommunen. Företeelsen finns både på Benhamra, Lussinge, Målsta och Seneby där gårdar som flyttat ut i samband med laga skifte fått epitetet ”Lilla” och den gård om legat kvar på bytomten kallats ”Stora”.
Socknens äldre bebyggelsestruktur karaktäriseras av övervägande delen ensamgårdar. Det har funnits få och små byar. Förhållandevis många byar och ensamgårdar har i socknen tillhört adeln eller kronan och under perioder varit frälsta från skatt. Däremot fanns här anmärkningsvärt få frälseägda gårdar vid sekelskiftet 1900 även om kronans innehav då fortfarande var betydande.
Den historiska markanvändningen i Seneby by utmärker sig eftersom man här ovanligt tidigt var inriktad på spannmålsodling.
Bebyggelsen i socknen är från 1700- och 1800-talen. Bostadshusen tillhör de äldre, ekonomibyggnaderna är i huvudsak uppförda på 1800-talet. De ursprungliga bebyggelselägena har lång kontinuitet eftersom det funnits bra förutsättningar för bosättning tidigt. I Vada finns, trots att här har funnits flest ensamgårdar och små byar i hela kommunen, många i samband med laga skiftet utflyttade gårdar.
Den västra delen av socknen är idag mycket attraktiv för nyetablering av bebyggelse eftersom den ansluter till Vallentuna tätort i väster. Att moderna inslag är förhållandevis begränsade, den agrara prägeln, den äldre bebyggelsen och Lingsbergsvägen som slingrar utmed dalgången fram till vägen genom Vada gör sammantaget att landskapet som helhet utgör en kulturhistoriskt värdefull kulturmiljö.
Då Karby-Brottby expanderar finns risk för att ytterligare mark på Lussinge ägor tas i anspråk för bebyggelse.
Att tänka på
Stora delar av socknen utgör riksintresse för kulturmiljövården. Riksintressen ska enligt miljöbalken 3 kap 6 § skyddas från påtaglig skada.
För ett område kring Vada kyrka finns sedan 1971 ett förordande till skydd för landskapsbilden enligt § 19 fd naturvårdslagen. Nämnda förordnande skall enligt 9 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken (1998:808).
Då socknen i sin helhet bär en tydlig agrar prägel är det viktigt att vara medveten om biotopskyddsförordningen i miljöbalkens 7 kap 11 § som innebär förbud mot borttagande av småbiotoper i landskapet såsom t.ex. öppna diken, alléer och åkerholmar.
För att beakta och förstärka socknens säregna karaktär bör fortsatt småskaligt jordbruk med betesdjur uppmärksammas och om möjligt gynnas. I bebyggelsen kan man fortfarande utläsa den historiska bebyggelsestrukturen relativt enkelt eftersom relativt få tomter har avstyckats och bebyggts i socknen. Den finaste beteshagen – en sötvattensstrandäng - i hela kommunen ligger vid Stora Benhamra, men även Skesta hage är en förhållandevis stor och botaniskt sett värdefull hage.
Lingsbergsvägen som förbinder Vada med Vallentuna framhålls som en kulturväg av Vägverket och har stora kulturhistoriska kvaliteter. Den äldre bebyggelsen utmed vägen är förhållandevis påkostad och ämnad att synas med sin snickarglädje, belägen i direkt anslutning till vägen där många färdades. Idag har på några få platser ny bebyggelse tillkommit utmed vägen vilket har gjort att den äldre bebyggelsestrukturen börjar bli allt svårare att förstå och uppleva. Området är känsligt för förändringar och därför bör ytterligare ny bebyggelse om möjligt undvikas helt, åtminstone i exponerade lägen utmed vägen.
Eventuell ny bebyggelse bör placeras och utformas med hänsyn till och beaktande av socknens säregna karaktärsdrag avseende bebyggelsemönster och landskapsbild (PBL 3 kap 1 §).
Topografisk-geografisk identifiering
Ekonomiskt kartblad: 118 16, 118 17, 118 26, 118 27
Historisk identifiering
Vada socken ligger i nordöstra delen av Vallentuna härad i södra Uppland. Häradet tillhör folklandet Attundaland.
Lägesbeskrivning och geografiskt omfattning av socknen
Vada socken är centralt belägen i Vallentuna kommun. Det är en förhållandevis liten socken med ursprungligen 14 byar och ensamgårdar eller torp. Vada socken omfattar till ytan sammanlagt 2030,5 hektar. Sockengränsen i väster, norr och öster utgör även häradsgräns.
Topografi och naturförhållanden
Berggrunden utgörs till övervägande delen av urbergsarterna gnejs och granit. Berggrunden kännetecknas av sprickbildningar och förkastningar. Vada tillhör naturgeografiskt det mellansvenska sprickdalslandskapet med lerfyllda dalsänkor och moräntäckta bergshöjder. Huvuddelen av jordarterna utgör styv och kalkfattig glacial- och postglacial lera i öster, men i höjdlägena i västra delen av socknen förekommer både morän och berg i dagen.
Klicka på kartan jordarter i Vada socken för att få den större (för att återgå till denna sida igen, klicka på "Bakåt"-knappen).
De högsta delarna av socknen finns i sydväst, i norra delen av Lappdals, Skesta, Seneby ägor. Här finns höjder på kring 50 meter över havet. De lägsta delarna finns dels i Angarsjöängens dalgång och dels i socknens östra del, i Vadadalen som ligger ännu lite lägre.
Klicka på kartan höjdförhållanden i Vada socken för att få den större (för att återgå till denna sida igen, klicka på "Bakåt"-knappen).
I socknen finns kommunens största våtmarksområden, dels i Angarnssjöängen i söder och dels öster om Stora Benhamra gård där kommunens största betade sötvattensstrandäng finns. I norra delen av socknen ligger ytterligare ett våtmarkområde i form av den uppgrundade Helgösjön. Det finns även några mindre kärr mellan Vada by och Jönsboda samt i norra delen av Skesta ägor.
Vada kan kulturgeografiskt hänföras till dalgångsbygd.
Ortnamn
Vada omnämns första gången i skrift år 1326 som Vadhum, en pluralform av ordet ”vad” med betydelsen ”vadställe”.
Två namn har efterleden –sta (Målsta, Skesta), ett har efterleden –inge (Lussinge). Dessa namn är troligen mycket gamla. Två namn har efterleden –by (Seneby, Skälby). Även dessa är gamla, men kan vara något yngre.
Här förekommer även namn med efterleden –hamra, -boda (Kallboda, Klingsboda) och –dal (Lappdal, Lövdal). Dessa namn betecknar ofta gårdar eller torp som är anlagda i sen tid, ofta under medeltid och som saknar förhistorisk bakgrund.
Det som är utmärkande för Vada socken i ett kommunalt perspektiv avseende namngivning under historisk tid är att de gårdar som flyttade ut i samband med laga skiftet i flera fall behöll det ursprungliga bynamnet med epitetet ”Lilla”. Den kvarvarande gården benämndes ”Stora”. Ett undantag finns, som också är unikt för socknen, då Vada by skiftades då bildades tre nya gårdar med helt nya namn, Jönsboda (fd torp), Åby och Ängby.
Torpnamnen i norra delen av socknen är intressanta. Några av dem beskriver torparens färdigheter såsom smed, snickare eller till och med svarvare, men de flesta är naturbeskrivande.
Fornlämningsbild
Den kanske mest framträdande fornlämningen i socknen är Sjökullarna som ligger på ett impediment norr om kyrkan. De tre storhögarnas storlek och dess från flera håll exponerade placering i landskapet är exceptionell. Dalgången i övrigt är kantad av gravfält med gravar som kan hänföras till både äldre och yngre järnålder. Utmärkande för vissa av gravfälten är att de innehåller gravar med rektangulär form och resta stenar.
Vada sjökullar. Fotograf: Gun Hillbo 1985.
Sammanlagt är cirka 980 fornlämningar kända i socknen. De flesta härrör från järnåldern. Det finns 26 gravfält. Tre runstenar finns enligt uppgift bevarade i socknen, varav en finns vid kyrkan och en vid ett vägskäl, väster om Helgöån norr om Stora Benhamra. På Skälby ägor finns socknens enda kända hägnadssystem bevarat nordost om det övergivna gårdsläget. På Stora Benhamra ägor finns flera torplämningar.
Befolkning
Den uppskattade folkmängden i socknen var i slutet av 1500-talet drygt 100 personer. På 1620-talet hade befolkningen ökat något till ungefär 130 personer, men i slutet av 1600-talet sjönk befolkningsantalet något. År 1735, då det finns relativt säkra källor över befolkningsantalet, fanns 330 personer i socknen. Vada utgjorde då befolkningsmässigt den näst minsta socknen i nuvarande Vallentuna kommun. På 1780-talet hade folkmängden minskat till ungefär 260 personer och antalet var ungefär detsamma på 1830-talet. I mitten av 1800-talet hade befolkningen återigen ökat till ungefär 350 personer. Vid sekelskiftet 1900 bodde här knappt 300 personer och invånarantalet är i början av 2000-talet fortfarande ungefär detsamma.
De äldre lantmäterikartorna
En tredjedel av enheterna (5 av 14) i Vada socken karterades år 1636. Alla dessa ligger i södra delen av socknen. Lilla Benhamra med Klingsboda karterades år 1690. Även Målsta karterades samma år. Lappdal karterades första gången år 1732. Stora Benhamra karterades år 1750 och Skälby – som redan då låg öde - år 1754. Sju av gårdarna har karterats på 1750-1780-talen. Vada by kartlades år 1818, Stora Benhamra återigen år 1823. Målsta karterades för fjärde gången år 1843. På 1860-talet karterades Lilla Benhamra, Lappdal och Skesta.
Det finns en sockenkarta över Vada daterad år 1854.
Sockenkarta över Vada från 1854, norra delen. Klicka på kartan för att få en större bild (för att återgå till denna sida igen, klicka på "Bakåt"-knappen).
Sockenkarta över Vada från 1854, södra delen. Klicka på kartan för att få en större bild (för att återgå till denna sida igen, klicka på "Bakåt"-knappen).
Historik
Kamerala förhållanden
Under medeltid mättes och värderades skattekraften för byar och gårdar i örestal. Åtta öresland motsvarade ett markland, vilket kan sägas ha varit skattekraften på en normalstor gård.
I socknen har det funnits förhållandevis många ensamgårdar och torp (10 av 15). De fem byarna som fanns i Vada socken vara alla små och bestod av endast två gårdar. Gårdarna var dessutom förhållandevis små sett till den under medeltid uppskattade skattekraften och var värderade till mellan 3 och 12 öresland. Stora och Lilla Benhamra utmärker sig genom att ha varit högt värderade redan under medeltid, till fem respektive tre markland. Lilla Benhamra uppges i kartmaterialet ha utgjort två självägda gårdar. Här fanns även en utjord värderad till 2 ½ öresland. Stora Benhamra tillhörde kronan. Kronan ägde även gårdar i Seneby, Målsta och Prästgården. De flesta gårdar var dock självägda under historisk tid, men både Skesta och Lappdal övergick från att ha varit självägda till att ägas av adeln en tid.
Förutom den namnlösa utjorden till Lilla Benhamra fanns Skälby, en ödegård som betecknas som utjord i kartmaterialet.
Vid sekelskiftet 1900 fanns gårdar motsvarande 17 ½ mantal i socknen. I Lussinge och Målsta hade mantalen för två gårdar förmedlats något eftersom det sammanlagda mantalet tidigare varit 18. Förhållandevis många gårdar ägdes av kronan – nio stycken inräknat Klockarbostället. Nio av gårdarna var självägda, liksom två torpställen. Endast Klingsboda, Lappdal och en lägenhet på Vada bys ägor ägdes av adeln.
Markanvändning och rumslig organisation
Bebyggelse
I Vada socken har det under historisk tid funnits nio ensamgårdar eller torp och fem små byar. Lilla och Stora Benhamra i norra delen av socknen utmärker sig som högst värderade och ståndsmässiga herrgårdsanläggningar av äldre snitt. På Stora Benhamra ägor har det även funnits fyra avgärda hemman och en krog. Byarna och ensamgårdarna var värderade till mellan 1 ½ och 2 ½ markland.
Förekomsten av torp har varit riklig i den norra delen, på Lilla och Stora Benhamra ägor. I namnsättningen kan skönjas spår av torparnas färdigheter såsom snickare, smed och svarvare, men de flesta av namnen är inte sådana utan i många fall naturbeskrivande. På Lussinge ägor har det funnits ett båtsmanstorp och på Målsta ägor ett dagsverkstorp. En av de få omnämnda backstugorna i kommunen kallades Putten och låg på Målsta ägor.
Det är förhållandevis få kvarnar som är kända i socknen. I norr har det i Stora Benhamras södra åkergärde funnits en skvaltkvarn som gått höst och vår, den var emellertid redan i början av 1820-talet förfallen. I övrigt redovisas ingen kvarn i det historiska kartmaterialet, men Målsta ena åkergärde kallas Kvarngärdet och i fornminnesregistret anges att det på Seneby ägor funnits ett torp med kvarn.
Vid Prästgården har det funnits en skola.
Åker
De flesta byar och ensamgårdar i Vada socken har under historisk tid legat centralt i förhållande till – och ofta mitt emellan – två ungefär lika stora särhägnade åkergärden. Detta beror på att man länge brukade åkermarken i rotationssystemet tvåsädet eller halvträda vilket innebar att bara halva åkerarealen besåddes varje år. Det andra året låg åkermarken i träda och beträddes som betesmark av byns eller ensamgårdens kreatur som då betade på dikesrenar mellan tegarna, åkerholmar och på återväxten samtidigt som de gödslade marken. Flera byar och ensamgårdar har brukat sin åker i gärdeslag med intilliggande grannar vilket var praktiskt då det minskade behovet av byggmaterial (gärdselvirke) och återkommande underhåll av gärdesgårdar. Många byar och ensamgårdar hade, främst av naturgeografiska skäl, även särhägnade åkervretar. I vissa fall fanns det skäl att använda en eller flera åkervretar för att jämna ut det årliga utsädet och den årliga skörden så att man hade en jämn försörjning av spannmål varje år.
Åkermarkens omfattning under historisk tid kan i det historiska kartmaterialet avläsas i antalet årligen sådda tunnor utsäde. Det sammanlagda antalet årligen besådda tunnland åker var minst 187.
Det finns inga tegskifteskartor för byarna i socknen varför inte går att säga något säkert om hur åkermarken var brukad av gårdarna inom byarna.
Vid sekelskiftet 1900 var den sammanlagda ytan åker eller annan odlad jord 635 hektar i Vada socken vilket motsvarar en dryg tredjedel av den totala landytan.
Äng
Alla byar och ensamgårdar hade tillgång till egen ängsmark. Den övervägande delen utgjorde så kallad sidvallsäng och var belägen i landskapets lägre delar, i kanten av Angarnsjön och Vadasjön. Under 1600-talet var den sammanlagda årliga skörden av hö och löv drygt 600 lass i socknen, dvs. mer än 120 ton. I alla byar och ensamgårdar utom Seneby utgjorde boskapsskötsel och animalieproduktion den största delen av försörjningen. Seneby var den enda byn, förutom Yvlinge i Markims socken, där spannmålsproduktionen var mer betydelsefull än boskapsskötseln redan på 1630-talet.
Ängsmark i Vada socken. Fotograf: Jean-Paul Darphin 2010.
Vid sekelskiftet 1900 fanns lite drygt 65 hektar naturlig äng kvar i socknen varav huvuddelen på Stora Benhamra ägor.
Utmark och hagar
Byarnas och ensamgårdarnas utmark var i huvudsak belägen i västra delen av socknen. Lilla Benhamra utmark låg upp mot gränsen till Kårsta. Lussinge och Målsta hade utmark i höjdpartiet norr om Målsta och söder om Lussinge.
Hage i Vada socken med Vadadalen i bakgrunden. Till höger Stora Benhamra gård. Fotograf: Jean-Paul Darphin 2010.
Det gröna kulturarvet
Alléer
Det är okänt huruvida det finns någon allé i Vada socken.
Parker och trädgårdar
Både Lilla och Stora Benhamra har haft stora trädgårdsanläggningar. På Stora Benhamra har det även funnits en humlegård.
Ängs- och hagmarksinventeringen från 1980-talets slut
I Vada socken inventerades nio hagmarker, sammanlagt 70 hektar betesmark. Därmed utgör Vada den socken i kommunen som hade störst andel inventerad yta betesmark relaterat till socknens totala yta.
Vid Stora Benhamra, i västra delen av Vadadalen ligger kommunens i särklass botaniskt sett finaste betesmark som uppmärksammades vid ängs- och hagmarksinventeringen i slutet av 1980-talet. Den bedömdes hysa så höga botaniska värden i fältskiktet att den klassades i den högsta klassen. Det är dessutom den största av alla beteshagar som inventerades, 29 hektar. Här fanns vid inventeringstillfället en öppen hagmark som dominerades av enbuskar och enstaka björkar och tallar. I fältskiktet växte backsippa, låsbräken, vildlin, knutnarv, timjan, ängsskallra, kattfot, darrgräs, stagg, ängsstarr och utpräglat betespåverkade ljungtuvor. I den lägre delen av betesmarken växte tuvtåtel och här fanns en betydelsefull rast- och häckningslokal för fåglar. Bland andra häckade gulärla här. Området närmast bebyggelsen hävdades med både nöt och häst, den lägre delen hävdades inte vid inventeringstillfället och höll på att växa igen.
Vada sjökullar uppmärksammades särskilt för sin flora. Här fanns en 4 hektar stor betesmark med hävdberoende växtarter. Här växte backsippa, brudbröd, fältgentiana, ängsskallra, kattfot, darrgräs och svampen spetsvaxskivling.
Vid Skälby (i inventeringen benämt Seneby) och Skesta fanns också fina hagar. Öster om vägen strax norr om Skälby gamla gårdsläge fanns i slutet av 1980-talet en björkhage med öppna partier omfattande 12 hektar med en, kattfot, darrgräs, stor blåklocka, slåtterfibbla, prästkrage, timjan och jungfru Marie nycklar. Här växte även ormrot, darrgräs, jungfrulin, gullviva och vårstarr. Även blodnäva och fyrkantig johannesört var vanlig. Hagen betades men hävden ansågs svag. Vid Skesta och Lappdal, söder om Lingsbergsvägen fanns en nästan lika stor hage i anslutning till Angarnssjöängen. Här växte björk, en och nypon med inslag av bland annat ek, och i fältskiktet växte darrgräs, knägräs, slåtterfibbla, gökärt, prästkrage, bockrot, jungfrulin, gullviva, ängsvädd, timjan, kattfot och brudbröd. Här lär även ha funnits Adam och Eva. Vid inventeringstillfället var hagen välhävdad.
Vid inventeringen tittade man även på hagarna vid Vada prästgård (2 hektar), Klingsboda (5 hektar), Rosendal (2 hektar) och en annan hage vid Seneby (4 hektar).
Åren 2002-2004 gjordes en ny ängs- och betesmarksinventering och då inventerades 15 marker om sammanlagt 125 hektar i socknen. Resultatet finns tillgängligt på Jordbruksverkets hemsida, i databasen TUVA.
År 2007 hade sex olika markägare i socknen miljöstöd för sammanlagt knappt 120 hektar betesmark, varav ungefär hälften har uppgivits ha särskilda natur- och/eller kulturvärden. De största betesmarkerna finns vid Stora Benhamra och Skesta.
Betesdjur
År 1820 fanns cirka 160 nötkreatur i Vada socken. Ett sekel senare hade antalet ökat till drygt 335 djur. År 2007 fanns knappt 150 nötkreatur i socknen. Idag finns två produktionsplatser för nötkreatur i socknen, men ingen mjölkgård. Det finns tre besättningar med får i Vada, sammanlagt fler än 100 tackor.
Kor på bete i Vada socken. Fotograf: Jean-Paul Darphin.