Fördjupad information om Össeby socken
Össeby kyrkoruin.
Karaktären
Össeby socken var fram till år 1838, då sockenkyrkan brann ned, en till ytan och invånarantalet ganska liten, men självständig socken med ett fåtal brukningsenheter varav huvuddelen ensamgårdar och några få små byar. Inslaget av säterier blev med tiden förhållandevis stort i socknens utkanter och vid sekelskiftet 1900 fanns här fortfarande fyra gårdar med säterirättigheter. Össeby utgjorde länge den östligaste delen av Vallentuna härad och fick på så sätt sitt namn. Närheten till Garnsviken och Långhundraleden liksom det som senare blev Angarnssjön och Angarnssjöängen har varit avgörande för behovet av försvarsanläggningar, möjligheten till försörjning, handel och etablering av bebyggelse.
Össeby har flera likheter med grannsocknen Angarn i väster och förutom den direkta närheten till Långhundraleden som följer socknens östra gräns så präglas i huvudsak den norra delen av Össeby gamla socken av vägar och transporter. Det kanske mest påtagliga inslaget i landskapet idag är E18:s stora trafikplats på Karby ägor som förbinder gamla Norrtäljevägen med E18. Just Stora Karby har lång tradition som knutpunkt för transporter då det här har funnits både gästgiveri och krog.
E18 vid Brottby trafikplats norrut. Fotograf: Gun Hillbo 2000
Förutom de ståndsmässigt bebyggda gårdarna Svista, Sjöberg, Hacksta och Brottby karaktäriseras bebyggelsen i socknen av ensamgårdsbebyggelse och små byar vars byggnadsbestånd i första hand formats av lantbrukets behov och därför kan sägas ha en traditionellt agrar prägel. Det har även funnits förhållandevis många arbetarbostäder belägna intill flera av socknens gårdar.
Det finns inga produktionsplatser för nötkreatur eller får kvar i socknen, däremot är inslaget av häst ganska stort.
Att tänka på
Norra delen av Össeby socken ingår i ett riksintresse för kulturmiljövården K 77. Riksintressen ska enligt miljöbalken 3 kap 6 § skyddas från påtaglig skada.
Endast Brottby, Stora Karby och Kjörlinge har utgjort byar under historisk tid, resten av bebyggelsen i den gamla socknen har utgjort ensamgårdar. Brottby var inkluderat Prästgården den största byn, på medeltiden värderad till en skattekraft motsvarande tre gårdar. Jordnaturen, dvs. hur marken ägdes, var blandat.
I biotopskyddsförordningen (7 kap 11 §) föreskrivs förbud mot borttagande av småbiotoper i landskapet såsom t.ex. öppna diken, alléer och åkerholmar. Fram till Brottby leder en av kommunens finaste alléer som är skyddad enligt Natura 2000.
I socknen har det funnits flera betesmarker med hävdgynnad växtlighet som under århundraden påverkats av bete av både kor, får och häst. När det nu inte längre finns gårdar med kor och får kvar i socknen finns risk för att denna växtlighet för en tynande tillvaro i kampen mot igenväxning. Hästar är betesdjur som kan göra stor nytta - under förutsättning att de ges möjlighet – men, de får ofta gå på gammal åkermark och inte i de marker där den hävdgynnade floran finns/har funnits.
Topografisk-geografisk identifiering
Ekonomiska kartblad: (108 97), 118 07, 118 17
Historisk identifiering
Össeby gamla socken ligger i den östligaste delen av Vallentuna härad i Uppland.
Lägesbeskrivning och geografiskt omfattning av socknen
Össeby gamla socken är belägen i den sydöstra delen av Vallentuna härad. Garnsviken utgör naturlig avgränsning mot Långhundra härad och Garns gamla socken i öster.
Össeby och Garns socknar slogs ihop år 1838 då Össeby införlivades med Garn. Den sammanslagna socknen utgör den geografiskt sett större delen av östra Vallentuna kommun. Össeby gamla socken omfattar sammanlagt 2296,2 hektar.
Topografi och naturförhållanden
Berggrunden utgörs till övervägande delen av urbergsarterna gnejs och granit. Berggrunden kännetecknas av sprickbildningar och förkastningar. Össeby tillhör naturgeografiskt det mellansvenska sprickdalslandskapet med lerfyllda dalsänkor och moräntäckta bergshöjder. Huvuddelen av jordarterna utgör styv och kalkfattig glacial- och postglacial lera, men i höjdlägena förekommer både morän och berg i dagen.
Jordartskarta över Össeby socken.
Det område som utgör gamla Össeby socken ligger lågt i norr och högt i söder. I söder finns några enstaka höjder som når strax över 70 meter över havet. Här finns ställvis branta partier, särskilt invid Garnsviken.
Karta över höjdförhållanden i Össeby socken.
Förutom Garnsviken är socknen fattig på sjöar och vattendrag. Den enda sjön som finns är sprickdalsjön Långsjön längst i söder, i Söderbys ägogräns mot Stora Stava i Österåkers kommun. En liten del av Issjön i Angarns socken gränsar till Väsby. Även sankmarker är det ont om. Hacksta har en mindre del i Angarnssjöängen och det finns några få våtmarksområden i södra delen av socknen, på Söderby ägor.
Gamla Össeby socken kan kulturgeografiskt möjligen hänföras till övergångsbygd, med höga skogklädda höjder i söder medan den norra delen av socknen kan sägas utgöra utpräglad dalgångsbygd. Bebyggelsen har etablerats dels i norr, invid det som idag är Angarnssjöängens strand och i förlängningen av Garnsviken (Långhundraledens huvudfåra) och dels i söder kring ett förhållandevis lågt liggande område i mellersta delen av socknen.
Ortnamn
Össeby omnämns första gången som Østby år 1303 i betydelsen ”den östra byn”. Benämningen kommer sannolikt av socknens belägenhet i häradet, längst österut i Vallentuna härad.
Socknen rymmer benämningar på bebyggelse och mark som är ett typiskt ortnamnsskick för Mälardalen. Här finns sex historiska brukningsenheter med efterleden –by, två med efterleden –sta och två med efterleden –inge. Namn med efterleden –sta och –inge anses kunna förknippas med bebyggelse etablerad redan under äldre järnålder, medan namn med efterleden –by ofta sammanfaller med bebyggelse där det finns gravfält med gravar som kan dateras till järnålders senare del. I flera av namnens förled finns väderstreck angivna, vilket i resten av kommunen är förhållandevis ovanligt.
De flesta torpen i socknen har haft namn med naturanknytning såsom Skogstorp, Kullen, Sandlöt och Hagaberg, men det finns även något enstaka exempel på torp som fått namn av torparens hantverkskunnande som Timmermanstorpet på Hacksta. Andra torpnamn är t.ex. Wändan och Sången.
Bland övriga och yngre namn kan nämnas Mariehäll, Lovisehem, Solbacka, Skogshill och Fridsborg som antingen har personnamn som förled eller förled som anspelar på avslappning och lugn.
Fornlämningsbild
Sammanlagt för både Össeby och Garns socknar finns ca 2 350 kända fornlämningar. I den sammanslagna socknen finns 73 gravfält, varav knappt ett fyrtiotal i gamla Össeby socken.
Det finns två kända fornborgar i Össeby gamla socken. Det är dels en stor fornborg längst i sydost som torde ha fungerat som en utsikts- och försvarsborg och dels en mindre som är belägen i norra kanten av det södra förhållandevis lågt belägna bebyggelseområdet som kan ha utgjort en tillflyktsborg. De högre delarna av socknen, i söder och den mellersta delen är däremot i princip tomma på kända fornlämningar. Eventuellt kan här finnas ännu inte upptäckta lämningar avsatta under stenålder.
I norr, på höjden söder om Angarnssjöängen och gamla Långhundraledens huvudfåra finns många järnåldersgravfält, i synnerhet på Hacksta ägor. Det finns också fyra kända runristningar i gamla Össeby socken, två i den norra delen, vid kyrkoruinen och två i den södra delen av socknen, en på Vikingabacken och en strax nordost om Söderby gård. På Svista ägor, nära det nuvarande gårdsläget finns två områden med omfattande bebyggelselämningar. Socknens enda kända stensträng ligger söder om Karby, mellan gamla Norrtäljevägen och E18.
Runsten U184 vid Össeby kyrkoruin. Fotograf: Yngve Sjögren 1992.
Söder om Körlinge finns en lång hålväg och vägbank som även använts som färdväg med häst och vagn.
Befolkning
På 1570-talet fanns knappt 400 invånare i Össeby och Garns socknar. Vid sekelskiftet 1700 hade folkmängden ökat till drygt 520 personer. En kraftig befolkningsexpansion skedde under de första decennierna på 1700-talet och år 1735 var nästan 1000 personer bokförda i området. Vid 1800-talets mitt hade befolkningen ökat till drygt 1400. År 1995 fanns här 1872 invånare.
De äldre lantmäterikartorna
Sju av de elva brukningsenheter (3 byar och 8 ensamgårdar) som var belägna i Össeby socken karterades redan år 1636. Granby och Hacksta karterades först år 1688. Den äldsta kända storskaliga kartan över Söderby ägor är daterad år 1777. Söböringe/Sjöberg har ingen känd historisk storskalig karta. Fem av brukningsenheterna karterades i samband med storskifte – Brottby, Granby, Körlinge, Sunnersta och Väsby. Enskiftet hade ett förhållandevis stort genomslag i socknen eftersom både Brottby och Körlinge karterades i samband med enskifte i början av 1800-talet. Granby är den enda av brukningsenheterna i socknen som genomgått laga skifte.
Det finns en sockenkarta för den sammanslagna socknen Össeby-Garn daterad år 1840.
Del av sockenkartan över Össeby från 1840.
Historik
Kamerala förhållanden
Under medeltid värderades skattekraften för byar och gårdar i så kallade örestal. Åtta öresland motsvarade ett markland, vilket kan sägas ha varit skattekraften för en normalstor gård.
Fyra av de tio gårdar som kartlades år 1636 var då självägda så kallade skattehemman. Den största var en av gårdarna i Stora Karby som var värderad till 14 ⅓ öresland. Fyra av de karterade brukningsenheterna utgjorde ensamgårdar och resterande sex gårdar låg i små byar. Av de fyra brukningsenheter som inte karterades på 1630-talet var alla ensamgårdar som då sannolikt ägdes av adeln och därför inte karterades. Jordnaturerna i socknen var på 1630-talet jämt fördelade. På 1630-talet fanns förutom fyra självägda gårdar tre eller fyra gårdar som ägdes av kronan och möjligen fem gårdar ägda av adeln. Adels ägande var då koncentrerat till sydöstra och nordvästra delen av socknen och kronans ägande var tydligt koncentrerat till socknens nordöstra del. Självägda gårdar fanns både i norr och i västra delen av socknen. Gårdarnas jordnatur, dvs. hur de betalat skatt eller om de varit självägda, har dock varierat över tid.
Brottby var, inräknat Prästgården, den största byn i socknen med sina sammanlagt tre markland. Stora Karby var näst störst med drygt 2,6 markland. Körlinge by var värderad till 2 ½ markland. Den minsta gården i socknen var den självägda ensamgården Väsby som var värderad till ¼ markland. Skattekraften var inte anmärkningsvärt svag, däremot var antalet gårdar förhållandevis få i socknen vilket kan ha varit en förklaring till att socknen efter att kyrkan brann år 1838 gick upp i grannsocknen Garn.
Av beskrivningen till häradsekonomiska kartverket från sekelskiftet 1900 framgår att det fanns fyra säterier i socknen, Brottby, Hacksta, Svista och Sjöberg. Dessa är dock alla sentida. Av dessa ägdes bara Sjöberg av adel och betecknades som frälse. Det fanns sammanlagt tio självägda gårdar, fem frälsegårdar och en gård (Prästgården) som var ägd av kronan. Väsby var fortfarande socknens minsta gård.
Kyrkoruinen
De medeltida sockenkyrkorna Össeby och Garn låg före år 1838 på ömse sidor om den viktiga Långhundraleden. Össeby kyrka övergavs efter en brand i samband med sockensammanslagningen, men delar av kyrkan (vapenhuset från 1500-talet i timmer) var redan före branden i dåligt skick. Össeby kyrkoruin ligger på Brottby ägor. Össeby kyrka invigdes troligen i slutet av 1300-talet, men hade redan på 1200-talet en föregångare som omtalas i medeltida källor. Altaruppsats och predikstol från 1675 finns numera i Eksta på Gotland. I slutet av 1960-talet togs privat initiativ till konservering av ruinen.
Össeby kyrkoruin. Fotgraf: Vallentuna kulturförvaltning 2005.
Markanvändning och rumslig organisation
Bebyggelse
Det har funnits tre byar och åtta ensamgårdar i socknen under historisk tid. De tre byarna hade alla bara två gårdar. Skattekraften beräknades vara störst i Stora Karby och i Körlinge.
Det har i sen tid funnits förhållandevis många säterier i socknen. Vid sekelskiftet 1900 redovisas fortfarande fyra säterier, Brottby, Hacksta, Svista och Sjöberg. Dessa skulle, för att få behålla sina frälseprivilegier, vara ståndsmässigt bebyggda.
Brottby gård. Fotograf: Zackeus Carlsson ca 1900.
Till de flesta brukningsenheter har det funnits enstaka torplägenheter. På Hacksta ägor har det funnits sammanlagt fem stycken, Timmermanstorpet, som senare kom att kallas Stortorpet, Sången och Kullen och senare tillkom Nytorpet och ett dragontorp. Till Stora Karby har det funnits två torp, Nyhagen och Skogstorp och till Sunnersta hörde torpen Hagaberg och Olunda. På Granby ägor låg Halmstatorpet och Wändan. På Prästgårdens ägor har det funnits ett prästtorp. På Körlinge ägor har det funnits flera torp, bland annat ett båtsmanstorp. I södra delen av socknen har det funnits torp på Väsby ägor – torpen Nybygget, Björkhagen, Bergdal och Rosendal, på Söderby ägor låg torpet Långbron allra längst i söder. På Svista ägor i öster låg ett dragontorp samt Flattsta, Hagalund, Sjöhagen och Norrtorp.
På Hacksta och Körlinge ägor har det funnits enstaka backstugor. På Stora Karby, Prästgården, Körlinge, Väsby och Brottby har det funnits arbetarbostäder.
Vid Brottby har det funnits poststation, mejeri och väderkvarn. Väderkvarnen finns kvar strax norr om Kvarnstugan, öster om E18. Det har även funnits väderkvarnar på Hacksta och Sunnersta i norra delen av socknen. På Sjöbergs ägor har det funnits ett skolhus.
Sjöbergs skola i Össeby-Garn sommaren 1912. Fotograf: Okänd.
Intill Garnsvikens stränder växte det tidigt fram enstaka byggnader för fritidsändamål såsom 4 Haga på Sjöbergs ägor och Sjöbacken på Svista ägor. På Sjöbergs ägor fanns det vid 1900-talets mitt ett cementgjuteri lättillgängligt placerat för transporter vattenvägen strax söder om Vikingabacken.
På Stora Karby och Sunnersta ägor har det i sen tid skett stora förändringar avseende bebyggelsen. Norr om Norrtäljevägen har det vuxit fram ett mindre samhälle med i huvudsak bostäder och viss samhällsservice som livsmedelsaffär, skola och biblioteksfilial. Söder om Norrtäljevägen finns ett av kommunens förhållandevis få industriområden.
ICA Brottbyhallen med Karby bibliotek och Karby Grillen vid Karby torg. Fotograf: Gun Hillbo 2000.
Åker
Åkermarken i området, liksom i hela Mälardalen, brukades under historisk tid - sannolikt sedan medeltid - i tvåsäde eller halvträda. Det innebär att endast halva åkerarealen till varje by eller ensamgård brukades varje år. Den andra hälften låg samtidigt i träda och beträddes av boskapen som fick beta på återväxten, dikesrenar och åkerholmar. Rotationssystemet tvåsäde innebar att det var praktiskt att dela in åkermarken i två ungefär lika stora gärden. Av praktiska skäl utgick tvåsädeshägnaden oftast ifrån by- eller gårdstomten eftersom man på så sätt enkelt kunde släppa ut boskapen både i det ena och det andra gärdet. Av naturgeografiska skäl så har åkerinnehavet till varje by och ensamgård ofta inte legat samlad utan spridd vilket gjort det lämpligt att särhägna mindre åkervretar för sig. Dessa ingick dock i tvåsädessystemet och brukades antingen samtidigt som det ena eller det andra åkergärdet. Det var vanligt att åkermarken brukades i gärdeslag med grannbyarna före 1800-talets mitt.
Av de brukningsenheter som studerats närmare har Brottby, Körlinge och Stora Karby brukat störst åkerareal med vardera kring 25 tunnland årligen före introduktionen av konstgödning och växelbruk. Väsby, den minsta gården, brukade årligen 11 tunnland åker vilket är lite mer än Prästgården som årligen brukade endast 8 tunnland. Hacksta torde ha varit den gård som var mest beroende av spannmålsproduktion under historisk tid i socknen. Samarbete rörande åkerbruket byar och ensamgårdar emellan var inte särskilt vanligt i socknen.
Av beskrivningen till det häradsekonomiska kartverket framgår att det vid sekelskiftet fanns drygt 670 hektar åker och annan odlad jord i socknen. Stora Karby, Svista och Väsby hade då vardera mer än 80 hektar åker.
Äng
Alla byar och ensamgårdar har haft tillgång till ängsmark innan de flesta ängsmarker antingen odlades upp eller gjordes om till betesmark under senare delen av 1800-talet. De största, och mest bördiga ängsmarkerna, fanns i landskapets lägsta delar. Väsbys något märkliga ägofigur kan sannolikt förklaras av behovet av tillgång till ängsmark.
Ängens avkastning mättes i antalet lass hö. Måttet har varierat över tid, men har vägt omkring 200 kilo. Av de brukningsenheter som studerats närmare har Stora Karby varit den plats där det funnits störst tillgång till ängsmark. Här kunde årligen skördas knappt 100 lass hö.
Brottby gård norrifrån. På fältet nedanför gården höhässjor. Fotograf: Zackeus Carlsson ca 1900.
Vid sekelskiftet 1900 fanns det fortfarande 18,4 hektar naturlig ängsmark kvar i socknen varav en tredjedel på Sjöbergs ägor, mellan gården och ned mot Garnsvikens strand.
Utmark och hagar
Till varje by och ensamgård har det funnits utmark vars huvudsyfte länge var att fungera som betesmark för gårdarnas boskap. Utmarken var belägen i socknens mellersta och södra del, där marken ligger som högst.
Övrigt
Fiske har förekommit både i Angarnsjön och i Garnsviken.
Det gröna kulturarvet
Alléer
Fram till Brottby gård leder en allé med gamla grova askar. Den ingår i Natura 2000.
Parker och trädgårdar
Stora Karby, Brottby, Svista, Sunnersta och Hacksta har haft ganska stora trädgårdar, men någon anlagd park är inte känd i socknen.
Ängs- och hagmarksinventeringen vid 1980-talets slut
Det finns flera botaniskt sett intressanta betesmarker till Storgården i Väsby, Hacksta och vid Svista-Körlinge som inventerades i slutet av 1980-talet. Vid Väsby fanns en björk- och enbevuxen hage i anslutning till gården som dominerades av sk rödvensäng med inslag av nypon, rönn, gran, asp, tall måbär och hassel. Fältskiktet var relativt artrikt med brudbröd, ängsvädd, ängsskallra, kattfot, prästkrage, bockrot, jungfrulin och skogsklöver. Det nordöstra partiet var vid inventeringstillfället i slutet av 1980-talet välhävdat.
Sydost om Svista gård fanns en artfattig men av häst betad och välhävdad betesmark. Hagmarken dominerades av tall, men hade mindre inslag av en. Enstaka träd som gran, rönn, hägg, nypon, fågelbär och björk förekom. I fältskiktet hittades enstaka backnejlika och ett exemplar av slåtterfibbla. Vanligare var skogsklöver, ängsvädd, gullviva, bockrot, prästkrage, gökärt, brudbröd och rödklint.
Söder om Körlinge fanns en annan välhävdad hagmark med ett glest träd- och buskskikt dominerat av björk och en. Enstaka tall, gran och hartsros förekom också. I fältskiktet fanns brudbröd, gökärt, skogsklöver, bockrot, prästkrage, jungfrulin, ängsvädd och timjan.
Vid Sjöberg, Karby, Skepparbacken på Svista och vid Söderby fanns andra betesmarker som också bedömdes hysa botaniska värden.
I den uppföljande ängs- och betesmarksinventeringen som genomfördes åren 2002 till 2004 inventerades 40 betesmarker i hela Össeby-Garns socken om 158,6 hektar, mer att läsa finns på Jordbruksverkets hemsida där man kan titta i databasen TUVA:
Idag finns det fyra markägare som har miljöstöd för att sköta sammanlagt 25 hektar betesmark i socknen. Ingen av markerna uppbär den högre ersättningsnivån för vilken krävs särskilda natur- och/eller kulturvärden.
Vid Väsby finns ekologiskt odlad mark.
Betesdjur
År 1820 fanns det 530 nötkreatur i Össeby och Garns socknar. Ett sekel senare hade antalet ökat till 1055 djur. Idag finns varken produktionsplatser för kor eller får i socknen, däremot finns förhållandevis många hästar.