Fördjupad information om Garns socken
Flygfoto över Össeby-Garn, Lilla Garn. (Bilden är något beskuren.) Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet
Karaktären
Garns socken kan delas in i tre delar. En del utgör de relativt stora byarna och Hakunge utmed Garnsvikens östra strand som vid sidan av traditionell agrar produktion även haft goda möjligheter att idka handel och transportverksamhet genom sitt gynnsamma läge vid Långhundraleden och senare Garnsviken.
Garns kyrkby med kyrkan i förgrunden och Garnsviken längst upp t v med Husaån. Fortfarande syns en vik i ån i bildens mitt längst t h där ångfartyget Åkers Kanal vände på sin rutt Brottby-Stockholm. Fotograf: Liljeqvist.
En annan del av socknen är det sjörika skogsområdet i öster som togs i anspråk relativt sent av mindre ensamgårdar lydande under Östanå där kolning och annat enklare skogsbruk utgjort basen i försörjningen. Eventuellt finns här ännu inte upptäckta lämningar från mänsklig aktivitet under stenålder.
Flygbild över Bromseby gård. Det stora huset i bildens mitt är gårdens huvudbyggnad, t v därom spannmålsmagasinet och t h tvätt- och drängstuga. Nedanför huvudbyggnaden är garaget och vedboden med kvarn och såghus på andra sidan vägen, nästan skymt i skogspartiet. Det mindre huset i det öppna området t v är mjölnarens bostad. Det större huset i bildens framkant i mitten är stall och ladugård och t h om det svinhuset. Fotograf: Okänd ca 1950.
Den tredje delen av socknen utgör de byar som ligger samlade i dalgången upp mot Rö som hade en mer traditionell agrar inriktning, men där det skett stora förändringar både avseende bebyggelse och landskap idag.
Flygbild av Stångberga gård. År 1998 färdigställdes en flygelbyggnad som står på samma plats som den manngårdsbyggnad av trä som brann ner på 1930-talet. Den nuvarande stenbyggnaden uppfördes efter denna brand och var färdig 1939. Fotograf: Okänd ca 1970.
Socknen kännetecknas naturgeografiskt framförallt av höga höjder, mycket skog och många sprickdalssjöar. Stora delar av socknen saknar kända lämningar från brons- och järnålder, men hyser sannolikt många, ännu inte upptäckta lämningar som kan vara äldre (stenålder). En inventering skulle säkert även ge resultatet att fler lämningar efter småskalig skogshantering såsom t.ex. kolbottnar och tjärdalar skulle återfinnas. Namnskicket i östra delen av socknen tyder på en kolonisation med permanent bebyggelse som vi ser den idag först under medeltid. Utnyttjande av framförallt vad skogen kunde ge och även viss vattenkraft i form av kvarnar och sågar har varit vanligt förekommande i socknen under historisk tid. Här har utvecklad kunskap och tidig specialisering kring småskaligt skogsbruk, träberedning och –hantverk och småskalig sågverksindustri utgjort basen i försörjningen.
Liksom t.ex. i Össeby har det under historisk tid funnits en stark koppling till den svenska stormaktens administrativa organisation och stridsberedskap i form av flera rusthåll och augment (tillägg) till dessa. Det har även funnits en mängd dragon- och båtsmanstorp.
Socknens läge intill Garnsviken och Långhundraleden har länge inneburit ett privilegierat läge och stora möjligheter till kommunikation och handel.
Avseende bebyggelsen kan särskilt framhållas byggnader från 1860-talet och framåt i schweizerstil som då var högsta mode, framför allt i Lilla Garn, men även som t.ex. Angleterre vid Kumla utmed då viktiga kommunikationsstråk. Schweizerstilen kännetecknas bl.a. av rejält tilltagna taksprång och snickarglädje med dekorativt kontursågade fönster- och dörromfattningar samt indelningar av panelfasaden med lister. Under andra häften av 1800-talet spreds typritningar till fasader och snickerier för villor i schweizerstil. Några av de mest spridda förlagorna var ritade av Charles Emil Löfvenskiöld och Adolf Wilhelm Edelsvärd.
Golf är ett påtagligt inslag i socknen.
Att tänka på
Den västra delen av Garns gamla socken, dvs. de större byarna intill Garnsvikens östra strand, ligger inom riksintresse för kulturmiljövården, RI 77. Riksintressen ska enligt miljöbalken 3 kap 6 § skyddas från påtaglig skada. Ett område i östra delen av socknen utmed Rumsättra vägen har utpekats som regionalt intressant för kulturmiljövården (22:03).
Kring Össeby-Garns kyrka finns sedan 1965 ett förordnande till skydd för landskapsbilden. Nämnda förordnande skall enligt 9 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken (1998:808).
I biotopskyddsförordningen (miljöbalkens 7 kap 11§) föreskrivs förbud mot borttagande av småbiotoper i landskapet såsom t.ex. öppna diken, alléer och åkerholmar.
Den östra delen av socknen är - sett ur ett regionalt perspektiv - unik. Den relativt höga höjden över havet och att området i stort sett saknar kända spår av bebyggelse under brons- och järnålder gör det till en potentiell guldgruva för forskning om levnadsvillkor under stenålder.
Beakta socknens olika karaktärsområden, de stora byarna invid Garnsvikens stränder där handel och kommunikation varit en betydelsefull del av försörjningen, de större och mer traditionellt inriktade byarna i dalgången upp mot Rö samt de små ensamgårdarna i skogsbygden i öster med sin försörjning baserad på ett småskaligt skogsbruk.
I socknens norra del har det tillkommit ny bebyggelse i form av enbostadshus (villor) i nya lägen, ofta tätt byggda på smala tomter, under 1900-talet senare del och 2000-talet första år. Byggnadsstilarna, fasad- och taktäckningsmaterialen är mycket olika vilket ger ett disparat intryck.
Att lantbruksföretag ändrar inriktning (slutar med djurhållning) och läggs ned får konsekvenser för landskapet som på många platser växer igen. Det medför bland annat att många gårdars mangårdsbyggnader, som tidigare var väl synliga i landskapet, inte längre syns på samma sätt och att den äldre bebyggelsestrukturen och markorganisationen därför blir svårare att avläsa och förstå. Det får också konsekvenser för den biologiska mångfalden då florans sammansättning ändras.
Topografisk-geografisk identifiering
Ekonomiska kartblad: 118 07, 118 08, 118 17, 118 18, 118 19, 118 27, 118 28, 118 29, (118 38)
Historisk identifiering
Garns socken är den sydligaste av socknarna i det långsträckta Långhundra härad i södra Uppland. Långhundra härad gränsar mot Åkers skeppslag i söder och öster samt en liten del av Sjuhundra härad i nordost. År 1838 slogs Garn samman med Össeby socken och bildar Össeby-Garns socken.
Lägesbeskrivning och geografiskt omfattning av socknen
Össeby och Garns socknar slogs ihop år 1838 då Össeby införlivades med Garn. Den sammanslagna socknen utgör större delen av östra Vallentuna kommun. Gamla Garns socken gränsar i väster mot gamla Össeby och Vada socknar, i norr mot Kårsta och i öster mot Roslags-Kulla i Österåkers kommun och Riala i Norrtälje kommun.
Gamla Garns socken är till ytan relativt omfattande och sammanlagt 28 brukningsenheter, varav 12 byar och 16 ensamgårdar har tillhört socknen. Den största byn räknat i antalet gårdar var Toftesta med fem gårdar. Byarna Sundby, Ådra/Uddra, Ösby, Stångberga och Gillberga hade tre gårdar. Den sammanlagda ytan för Garns gamla socken är 9444,6 hektar.
Topografi och naturförhållanden
Socknen utgör kommunens högsta delar. På Ösby ägor finns kommunens högsta punkt – Rövarberget som når drygt 85 meter över havet. Stora arealer ligger över 50 meter över havet och högre.
Berggrunden utgörs till övervägande delen av urbergsarterna gnejs och granit. Berggrunden kännetecknas av sprickbildningar och förkastningar. Gamla Garns socken tillhör naturgeografiskt det mellansvenska sprickdalslandskapet med lerfyllda dalsänkor och moräntäckta bergshöjder. Huvuddelen av jordarterna utgör styv och kalkfattig glacial- och postglacial lera, och i höjdlägena förekommer morän och ställvis förhållandevis mycket berg i dagen. Garns gamla socken präglas av högt belägen, mager och skogrik terräng med förhållandevis få inslag av smala lerfyllda sprickdalar eller djupa sprickdalssjöar. Inslaget av berg i dagen är särskilt stor i socknens nordöstra del.
Socknens västra del – som ligger lägst - avgränsas i Garnsviken och i dess fortsatta förlängning norrut upp genom Vadadalen. Gränsen utgör även häradsgräns mellan Långhundra och Vallentuna härader. Västerifrån leder en låg och ställvis ganska smal dalgång upp genom det inre av västra delen av socknen. Gamla Norrtäljevägen följer dalgångens västra sida. Garns gamla sockenkyrka ligger där dessa dalgångar möts.
Gamla Garns socken är kommunens sjörikaste del. I socknens södra och östra delar finns minst ett femtontal högt belägna, långsmala, förhållandevis djupa sprickdalssjöar företrädesvis i sydvästlig - nordostlig riktning. De flesta av dessa sjöar har anmärkningsvärt lång kontinuitet och utgjorde insjöar redan under stenåldern. Det största våtmarksområdet – Römossen och Långmossen ligger i nordvästra delen av socknen, i norra delen av Sundby och Toftesta ägor. I socknens nordöstra del ligger Stormossen som är ett annat större våtmarksområde, i övrigt finns många mindre områden med sankmark.
Badplats vid Långsjön längs Rialavägen. Fotograf: Okänd ca 1980.
Gamla Garns socken kan kulturgeografiskt hänföras till dalgångsbygd i västra delen och skogsbygd i östra delen.
Ortnamn
Garn omnämns första gången i skrift redan år 1291 och namnet avsåg då sannolikt ”Garnsviken” i betydelsen ”långt och smalt vattendrag”. Med beaktande av att stora delar av socknen karaktäriseras av långsmala sjöar är namnet mycket passande och beskrivande för stora delar av socknen.
Av by- och gårdsnamnet är det fyra som har efterleden –sta i sina namn, (Brollsta, Morsta, Ramsta och Toftesta). -ingenamnen finns representerade i Hakunge och Rönninge. Namn med efterleden –by är betydligt vanligare och förekommer i femton fall, (Bromseby, Exarby, Fastarby, Gunby, Gunsarby, Härsby, Libby, Nybyn, Pukeby, Skrattby, Starby, Sundby, Säby, Åby och Ösby). En viss koncentration till vattendrag och östra delen av socknen kan skönjas. Den naturbeskrivande efterleden –berga finns i namnen Gillberga och Stångberga.
Korta namn är t.ex. Husa, Kumla och Ådra/Uddra. Där Kumla och Ådra är naturbeskrivande, medan Husa har okänd betydelse. Husa är inget Husabynamn.
Det som utmärker namnskicket i Garns socken är framförallt att flera av brukningsenheternas namn i östra delen av socknen är medeltida och bildade genom sammansättningar av personnamn (maskulina) och ordet –arva och efterleden –by. Fastarby utläses som Fastes arva by. Dessa namnformer är unika för hela Stockholmsregionen och eventuellt även ett större område av Mälardalen och visar att det här området togs i anspråk för boende och brukande förhållandevis sent.
Fornlämningsbild
I nuvarande Össeby-Garns socken finns sammanlagt ca 2 350 kända fornlämningar. Det finns fler än 70 gravfält.
Det finns flera kända fornborgar i socknen. Den största ligger på Herby ägor, nästan längst i öster. Mindre fornborgar finns dels på Brollsta ägor och i norra delen av Hakunge (egentligen Rönninge) ägor.
Gamla Garns sockens kända fornlämningar är framförallt koncentrerade till nivåer mellan 20 och 35 meter över havet, till dalgångsbygden utmed dåvarande Långhundraleden i väster och i den inre dalgången vid byarna Morsta, Brollsta, Ramsta och Kumla i nordvästra delen av socknen. Dessa har i de flesta fall tillkommit under järnåldern.
Här finns stora och högt belägna områden som i stort sett saknar kända lämningar från brons- och järnålder. Den förhållandevis höga höjden över havet gör området mycket speciellt ur ett Mälardalsperspektiv och att det sannolikt finns många ännu ej upptäckta stenålderslämningar. Här finns sannolikt även ännu icke upptäckta lämningar efter småskaligt skogsbruk som avsatts under historisk tid.
Befolkning
På 1570-talet fanns uppskattningsvis knappt 400 invånare i Össeby och Garns socknar. Vid sekelskiftet 1700 hade folkmängden ökat till drygt 520 personer. En kraftig befolkningsexpansion skedde under de första decennierna på 1700-talet och år 1735 var nästan 1000 personer bokförda som invånare i området. Vid 1800-talets mitt hade befolkningen ökat till drygt 1400. År 1995 fanns här 1872 invånare och år 1999 hade antalet ökat till 2143 personer.
De äldre lantmäterikartorna
Femton av socknens under historisk tid 28 byar och ensamgårdar är karterade år 1639 i den geometriska jordeboken A6. Karteringen gjordes både av byarna intill Garnsviken och de byar som ligger i dalgången i socknens västra, inre del. Anmärkningsvärt är att även en av de små ensamgårdarna i östra delen av socknens karterades redan på 1630-talet – Starby. Sannolikt var Starby som då redovisas som ett skattetorp en av de få brukningsenheterna som inte ägdes av adeln.
Tretton av de 28 enheterna i Garn har karterats under 1700-talet. En karta som förtjänar att omnämnas särskilt är den ägomätning som initierades av dåvarande ägaren till Östanå, greve Axel Vrede Sparre år 1728. Kartan omfattar flera av de små ensamgårdarna i östra delen av socknen.
Storskiftet fick starkt genomslag i västra delen av socknen där nästan alla byar utmed Garnsviken karterats under senare delen av 1700-talet. Toftesta inägor karterades redan år 1761, Sundby inägor år 1765. Båda byarnas utmarker storskiftades år 1768. Husa storskiftades året därpå 1769 och Ösby år 1772. Gillberga storskiftades senare, först år 1800 och Ramsta och Kumla i nordväst först år 1812.
Ingen by i gamla Garns socken har genomgått enskifte.
Endast sju av enheterna karterades under 1800-talet. Åtta byar har genomgått laga skifte. Den by som laga skiftades tidigast var Sundby som genomgick laga skifte redan år 1830, tre år efter att reformen genomdrivits. Ösby laga skiftades år 1844, Kumla och Ramsta gemensamt år 1846 och Åby (Ekskogen) år 1851. Toftesta skiftades år 1862. Morsta och Stångberga laga skiftades först sent, år 1919 respektive år 1920.
Det finns en sockenkarta över de sammanslagna socknarna daterad år 1840.
Del av sockenkartan som upprättades 1840.
Historik
Kamerala förhållanden
Under medeltid mättes och värderades skattekraften för byar och gårdar i örestal. Åtta öresland motsvarade ett markland, vilket kan sägas har varit skattekraften för en normalstor gård. Det har varit stor skillnad avseende skattekraften under historisk tid inom socknen. Stångberga by i nordvästra delen av socknen bestod under historisk tid av tre gårdar, men var tillsammans med en kronoutjord värderad till mer än sex markland, vilket jämte Rolsta i östra Frösunda torde ha varit den historiskt sett största byn i hela kommunen. Även Kumla, Ramsta och Morsta var förhållandevis bärkraftiga byar med stora gårdar sett till de medeltida örestalen. De flesta av gårdarna var skattegårdar, dvs. självägda.
I byarna vid Garnsvikens strand var inslaget av kronoägda gårdar större även om övervägande delen av gårdarna var självägda eller ägda av adeln. Här var gårdarna värderade något lägre än längre upp i dalgången.
Ensamgårdarna i östra delen av socknen var till övervägande delen lågt värderade till mellan ¼ och ½ markland. De flesta tillhörde frälset. En betydande del av östra Garns små ensamgårdar och torp ägdes i början av 1700-talet av greve Axel Wrede Sparre till Östanå.
Det har funnits fem utjordar i socknen, på Gillberga, på Husa, på Sundby, på Ösby och en kronoutjord på Stångberga ägor.
Av beskrivningen till häradsekonomiska kartverket från sekelskiftet 1900 framgår att övervägande delen av gårdarna var självägda, men att inslaget av adligt ägande i socknen var påtagligt och nästan lika omfattande som de självägda gårdarna. Kronans ägande hade minskat avsevärt till att endast omfatta ¼ hemman i Gillberga.
Kyrkan
Kyrkorna Össeby och Garn låg på ömse sidor om den viktiga Långhundraleden. Össeby kyrka övergavs efter en omfattande brand i samband med sockensammanslagningen år 1838. I Garn vet man att det funnits en föregångare till den nuvarande stenkyrkan som delvis var byggd i trä som ett kapell som tillfogats koret i sten. Garns kyrka uppfördes under 1200-talets förra del. Koret och sakristian är kyrkans äldsta delar. Slagning av valven utfördes ovanligt tidigt i Garn redan under 1300-talet. Den målade dekoren är sannolikt senare, troligen från 1400-talet. Vapenhuset tillkom under 1400-talets senare del. En ny ingång i väster togs upp på 1800-talet. I kyrkan finns bl. a. två gravhällar.
Garns kyrka. Fotograf: Vallentuna kulturförvaltning.
Markanvändning och rumslig organisation
Bebyggelse
Det har funnits tolv byar och sexton ensamgårdar i gamla Garns socken under historisk tid. Byarna har legat vid Garnsvikens strand och i dalgången upp mot Rö. Ensamgårdarna har funnits i den skog- och sjörika östra delen av socknen. De största byarna räknat i antalet gårdar var Sundby och Toftesta vid Garnsvikens strand. Räknat i antal markland var dock Stångberga i dalgången upp mot Rö betydligt större med sina drygt sex markland. Östra delen av Garns socken har präglats av små ensamgårdar med enkel arkitektur, medan området invid Garnsviken har präglats av bebyggelse som i arkitekturen bär spår av långväga influenser och att det fanns resurser att förverkliga dåtida formideal avseende arkitektur som i många fall utgått ifrån mönsterritningar. Sågverksindustrins utveckling var också en viktig förutsättning för denna arkitektur. På Toftesta ägor har det funnits gästgiveri, ångbåtsbrygga och handelsbod. Mejeri, skola och sågverk har funnits vid Lilla Garn. Idag finns här ett skolmuseum. Hakunge utgör socknens enda herrgård.
Förekomsten av torp har varit mycket riklig i gamla Garns socken. Här har det även funnits förhållandevis många vattenkvarnar och sågar. Fisket har, trots att socknen är mycket rik på sjöar, inte haft någon större betydelse under historisk tid. Den viktigaste försörjningsbasen i östra delen av socknen har varit skogen och vad den kunde ge.
Under 1900-talets senare del har det tillkommit ny bebyggelse i socknen, som inte direkt har en koppling till jordbruket. Den nya bebyggelsen utgör i främst friliggande villor och har till övervägande del etablerats nära vägar och i anslutning till redan befintlig bebyggelse, men det förekommer även nya bostadsområden i helt nya bebyggelselägen som t.ex. vid Sundby och på flera platser längs gamla Norrtäljevägen. Den nya bebyggelsen utgör kataloghus i varierande stilar – ofta helt utan förankring i traditionell och för platsen säregen byggstil.
Lövlund som är ett mindre bostadsområde är gömt bakom en trädridå och inte exponerat mot den öppna dalgången – ett bra exempel på hur det med enkla medel går att etablera ny bebyggelse på ett mindre respektlöst sätt.
Åker
Många av de historiska byarna och gårdarna i gamla Garns socken har legat i övergången mellan åker och betesmark (skog). Åkermarken var som grundprincip indelad i två ungefär lika stora åkergärden och brukades i tvåsäde (halvträda) vilket var vanligt i hela Mälardalen fram till 1800-talets mitt. I Garns socken förekommer dock flera byar som haft stor skillnad i det årliga utsädet. Man brukade bara halva åkerarealen varje år. Det andra året låg åkermarken i träda och beträddes som betesmark av byns eller ensamgårdens kreatur som då betade på dikesrenar mellan tegarna, åkerholmar och på återväxten samtidigt som de gödslade marken. Byarna längs Garnsviken och i dalgången upp mot Rö har brukat sin åker i gärdeslag med intilliggande grannar vilket var praktiskt då det minskade behovet av byggmaterial (gärdselvirke) och återkommande underhåll av gärdesgårdar. Många byar och ensamgårdar hade förutom sina två åkergärden, främst av naturgeografiska skäl, även särhägnade åkervretar. I vissa fall fanns det skäl att använda en eller flera åkervretar för att jämna ut det årliga utsädet och den årliga skörden så att man hade en jämn försörjning av spannmål varje år.
Åkermarkens omfattning under historisk tid kan i det historiska kartmaterialet avläsas i antalet årligen sådda tunnor utsäde. Många av de små ensamgårdarna i östra delen av socknen hade bara enstaka tunnors utsäde årligen, men kunde skörda betydligt fler lass hö. Toftesta och Husa utmärker sig som byar med förhållandevis mycket åkermark. De sådde årligen 38 respektive 32 tunnland åker. Boskapsskötsel och animalieproduktion har genomgående varit betydelsefullt för försörjningen i socknen under historisk tid.
Då det inte förekommer tegskifteskartor i socknen går det inte att säga säkert hur åkermarken varit brukad av gårdarna inom byarna – om det förekommit regelbunden eller oregelbunden ägoblandning eller särägoblock. Byarna har dessutom varit ganska små, med mellan två och tre gårdar, vilket gör det svårt att utifrån gårdarnas placering på bytomterna utläsa om dessa har reglerats eller inte. Kumla och Ramsta byar har legat i ägoblandning under historisk tid. I den geometriska jordebokskartan från 1639 över Stångberga framgår av textbeskrivningen att byn låg i tegskifte med en utjord.
Vid sekelskiftet fanns drygt 1 600 hektar åker och annan odlad jord i socknen.
Äng
Varje by och ensamgård hade under historisk tid tillgång till ängsmark. På ängsmarken skördades det foder som skulle föda kreaturen över vintern och man tog tillvara både gräs, örter och löv. Ängsmarken var belägen längst ned i dalgångarna, på den mark som var för lerig och tung att odla upp innan plogen med vändskiva kom i var mans hand under 1800-talets senare del. Antalet skördade lass hö varierade stort mellan brukningsenheterna. Starby, Nyby och Bromseby skördade mellan 5 och 11 lass årligen. Toftesta och Husa skördade årligen mer än 110 lass hö vardera. Under historisk tid övergick dock ängsskörden alltid antalet besådda tunnland åker varför boskapsskötsel och animalieproduktion var förhållandevis viktigt för försörjningen i socknen.
Vid sekelskiftet 1900 hade nästan all naturlig ängsmark odlats upp och omvandlats till åkermark. På Husa fanns dock fortfarande mer än 30 hektar ängsmark. I hela socknen fanns drygt 90 hektar naturlig äng.
Utmark och hagar
Alla byar och ensamgårdar har i socknen haft tillgång till betesmark och skog. I östra delen av socknen var skogen av särskilt värde och användes för kolning. I textbeskrivningen till 1728 års karta över bland andra Fastarby beskrivs skogens utnyttjande.
Det gröna kulturarvet
Alléer
Hakunge
Parker och trädgårdar
Hakunge
Ängs- och hagmarksinventeringen från 1980-talets slut. I gamla Garns socken finns två hagmarker som klassats högt i ängs- och hagmarksinventeringen, de ligger båda i Tärnanområdet. Ytterligare sex hagar i socknen inventerades i slutet av 1980-talet.
Norr och söder om Gunsarby inventerades flera hagar i slutet av 1980-talet – sammanlagt 18 hektar. Här fanns björkhagar där det växte låsbräken, fältgentiana och kattfot. I de fuktigare partierna hittades många olika arter av starr.
Väster om Fastarby, direkt öster om Strömsängen fanns en betesmark med spärrkroniga ekar, många enar och äldre björk. I fältskiktet hittades bland annat knölsmörblomma, fältgentiana och kattfot. I de fuktigare delarna fanns ängsvädd, älväxing och hirsstarr. Här fanns även flera ängssvampar.
Kring Tärnholm, mittemot Bromseby, fanns en björkhage med inslag av ek och en trädlös sötvattenstrandäng vid Tärnans strand. I björkhagen hittades ögontröst, kattfot, gullviva, ängsskallra, jungfrulin, prästkrage och darrgräs. På ängen växte gåsört och harstarr.
Det fanns även hagmarker med botaniska värden vid Brollsta, Toftesta, Libby och Hakunge.
Åren 2002-2004 genomfördes den uppföljande ängs- och betesmarksinventeringen. Resultatet finns tillgängligt på Jordbruksverkets hemsida i databasen TUVA.
Idag finns det 14 markägare med mer än 110 hektar betesmark och ett fåtal strandängar med miljöstöd i socknen. En tredjedel har uppgivits hysa särskilda natur- och/eller kulturvärden. Nio av de 14 markägarna med stöd för skötsel av betesmarker har varken får eller nötboskap.
Ekologisk odling är förhållandevis vanligt i socknen då åtta markägare har miljöstöd för detta. Fem av dessa har även nötkreatur eller får.
Betesdjur
År 1820 fanns det 530 nötkreatur i Össeby och Garns socknar. Ett sekel senare hade antalet ökat till 1055 djur. År 2007 fanns 156 nötkreatur och 64 tackor i socknen. Det finns en mjölkproducent kvar i socknen, i Ösby med knappt 150 mjölkkor. Endast på en av gårdarna fanns både kor och får.