Fördjupad information om Vallentuna socken

 Flygfoto över centrala Vallentuna 2008. Foto: Bergslagsbild AB.

Karaktären

Vallentuna socken kan sägas bestå av tre olika delar, dels den västra delen som är geografiskt sammanhållen väster om dalgången mellan Vallentunasjön och den gamla sjön Sormen, dels centrala Vallentuna där den moderna bebyggelsen finns idag och slutligen stora tidigare frälseägda gårdar i utkanten av socknen, Lindö i väster, Bällsta i söder, Olhamra och Lingsberg i öster och Molnby i norr. Dessa delar har på flera sätt lika historisk bakgrund.

Västra Vallentuna

Den västra delen av Vallentuna socken karaktäriseras fortfarande av ett jordbrukslandskap med lång kontinuitet både avseende brukande och bebyggelselägen. Det som utmärker och särskiljer västra Vallentuna är att här har självägande bönder ägt marken, det finns en ovanligt riklig förekomst av stensträngar och brukningsenheterna här har under historisk tid inte haft tillgång till skog eller betesmark annat än i trädesgärdet. Det har funnits ovanligt många väderkvarnar i den här delen av Vallentuna.

Väsby kvarn med Vallentuna kyrka i bakgrunden. Fotograf: Krisitna Peterson ca 1970.

Centrala Vallentuna

Allévägen i centrala Vallentuna.

Centrala Vallentuna hade fram till sekelskiftet 1900 en liknande bakgrund som västra delen av socknen, men då Roslagsbanan anlades på 1880-talet förändrades betingelserna och möjligheterna till lönsam produktion och försörjning. Prästgården och flera av de mindre gårdarna som t ex. Väsby och Rickeby sålde eller upplät tidigt stora delar av sin mark till tomtbolag och lokaler och anläggningar för den kommunala administrationen. Idag är den sydligaste delen av Vallentuna kommun den mest tät befolkade och tätt bebyggda. Centrala Vallentuna har det senaste seklet gått från ren bondbygd till ett stationssamhälle med förindustriell produktion (tegelbruk) via en mindre trädgårdsstad till ett pendlarsamhälle, ”billigare än Täby” och förort i Stockholmsregionen.

Socknens utkanter

Den tredje delen utgörs av de geografiskt förhållandevis stora egendomar som är belägna perifert i socknen och som länge ägts och till sin struktur och sitt innehåll fortfarande bär prägel av frälset. Animalieproduktion, differentiering socialt (herrgårdar och torp), arkitektoniskt märkvärdiga byggnader (Lindö och Molnby) och parkanläggningar, storskalighet i markanvändningen, i vissa fall förhållandevis mycket lövvegetation, alléer, m.m.

Vallentuna kommun utgör den nordligaste delen av tillväxtringen kring Stockholm. Det finns förhållandevis sent tillkommen fritidshusbebyggelse med sportstugor från 1930-1960-talen i kommunen. I dessa områden pågår stora förändringar och byggnader permanentas. Exempel på sådana områden och platser är Säby-Uthamra, Uthamra strand, Arkils Tingstad. 

Fritidsbebyggelse vid Säby-Uthamra och Uthamra.

Att tänka på

Den västra delen av Vallentuna socken utgör riksintresse för kulturmiljö (Skålhamravägen) och ska enligt miljöbalkens 3 kap 6 § skyddas mot påtaglig skada. Det som särskilt utmärker västra Vallentuna är en synnerligen riklig förekomst av stensträngar, särskilt på Hassla, Grana och Sursta ägor. En del av stensträngarna är klassade som fasta fornlämningar, men av olika skäl som grundar sig i osäkerhet vid bedömning av stensträngarnas funktion så har vissa stensträngar klassningen ”övrig kulturhistorisk lämning” i fornminnesregistret. 
Även delar av Kusta, Lingsberg och Olhamra utgör riksintresse för kulturmiljövården (Vada – Össeby-Garn).

Den tätortspräglade och centrala delen av Vallentuna socken klassades inte som riksintressant i slutet av 1980-talet. Detta innebär dock inte att här saknas intressanta kulturhistoriska värden. Inte minst är det för den lokala identiteten viktigt att uppmärksamma 1900-talets årsringar i den bebyggda kulturmiljön.

Kring Vallentuna kyrka fanns fram till i november 2008 sedan 1967 ett förordnande om bl. a. nybyggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. Nämnda förordnande skall enligt 9 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken (1998:808). Länsstyrelsen har hanterat ärenden som berör förordnandet. Eftersom detaljplaner är aktuella i samband med nya trafiklösningar i centrala Vallentuna har förordandet upphävts genom ett länsstyrelsebeslut daterat den 18 november 2008.

Naturreservatet Björkby-Kyrkviken utgör ett kulturpräglat jordbrukslandskap. Brukandet och skötseln av marken inom reservatet bör därför ske med utgångspunkt i kunskap om äldre markanvändning. Vid översyn av skötselplanen bör kommunantikvarien konsulteras.

Kyrkviken i Vallentunasjön. Fotograf: Yngve Sjögren 1988.

Vallentuna har så sent som under det senaste seklet förändrats från jordbruksbygd till en trädgårdsstad. Vallentuna kommun arbetar för ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Vallentuna har få spår i bebyggelsen kvar av det tidiga stationssamhället från sent 1800-tal och kring sekelskiftet. I östra delen av tätorten finns exempel på bebyggelse från 1900-talets första decennier. I bebyggelsen finns fler exempel på hus från 1900-talets senare skede.

I Vallentuna kommuns kulturmiljöprogram från 2011.

Landskapet är resultatet av samspelet mellan människa och miljö över tusentals år. Spåren av det förflutna finns överallt omkring oss, såväl i det öppna odlingslandskapet som i skogen eller mitt i storstaden. Tidsdjupet, det vill säga landskapets olika tidsskikt, är en viktig dimension i landskapet som bidrar till att skapa mening och sammanhang. En kulturmiljö består av spår av mänskligt liv, allt från arkeologiska fynd till samtiden.

Topografisk-geografisk identifiering

Ekonomiska kartblad: (108 96), 118 04, 118 05, 118 06, 118 14, 118 15, 118 16

Historisk identifiering

Vallentuna socken ligger centralt i häradet med samma namn i södra Uppland. Folklandet Attundaland.

Lägesbeskrivning och geografiskt omfattning av socknen

Vallentuna socken utgör den sydvästra delen av Vallentuna kommun och är en av de tre största socknarna i kommunen. Socknen är stor räknat både till den geografiska ytan, men kanske framförallt till befolkningstalet och antalet gårdar under historisk tid. Socknen omfattar till ytan sammanlagt 6724,9 hektar.

Topografi och naturförhållanden

Berggrunden utgörs till övervägande delen av urbergsarterna gnejs och granit och kännetecknas av sprickbildningar och förkastningar. Vallentuna socken liksom hela kommunen tillhör naturgeografiskt det mellansvenska sprickdalslandskapet med lerfyllda dalsänkor och moräntäckta bergshöjder. Huvuddelen av jordarterna utgör styv och kalkfattig glacial- och postglacial lera, men i höjdlägen förekommer främst både morän och berg i dagen. I jämförelse med andra delar av kommunen har Vallentuna socken förhållandevis lite berg i dagen.

Socknens högsta höjder finns i sydöstra delen, i östra delen av Bällsta och Prästgårdens historiska ägor. Höjderna är till övervägande del täckta av morän. Här sträcker sig landskapet i enstaka höjder upp mot 60 meter över havet.

Hela socknen ligger förhållandevis lågt, i synnerhet västra delen av socknen ligger mycket lågt – till stora delar under 20 meter över havet. Här präglas jordtäcket av olika typer av leror och enstaka höjder med berg i dagen och förhållandevis lite morän. Förekomsten av lera är särskilt stor i nordvästra delen av socknen, vid Mällösa.

Det området som utgör Vallentuna socken var länge präglat av vatten. Under bronsålder gick Vallentunasjöns förlängning norrut ända upp till platserna där Ekeby, Mörby och Ormsta senare kom att etableras och det fanns förbindelse vattenvägen i ett innerskärgårdslandskap vidare upp mot nuvarande Lindholmen via Ubby, Molnby och Veda. Vid samma tid utgjorde hela västra Vallentuna, bortom dalgången där Gullbron senare skulle anläggas ett skärgårdslandskap med små öar. Lingsberg, Kusta och Olhamra i socknens östra del stod i förbindelse vattenvägen med Långhundraleden österut via en vik där Angarnssjöängen ligger idag. Att sockengränsen ändå dragits öster om Kusta och Olhamra kan tyckas något märkligt. Dalgången där våtmarken Gävsjön ligger idag var vattenfylld. 

Vallentunasjön är kommunens största sjö. Det är en ganska grund slättsjö. Där socknen möter Orkesta i nordost ligger södra delen av Storsjön. I norra delen av dalgången mellan centrala och västra delen av Vallentuna socken, norr om Gullbron fanns tidigare en sjö som kallades Sormen. I Lindös golfanläggning finns några konstgjorda sjöar där en del av sjön Sormen tidigare legat. Flera mindre sankmarker finns i nordöstra delen av socknen och mot Angarnssjöängen i öster. På Bällsta ägor, norr om Gävsjö gård har det i öster funnits en sjö kallad Gävsjön. Idag är det ett av socknens större våtmarksområden.

Roddtur på Vallentunasjön I båten 'vår båt i Vallentunasjön' enl anteckningar på originalkortet, sitter t v David Öberg och Hasse Larsson Båda är klädda i uniform. Fotograf: Okänd 1920.

Den östra delen av socknen utgör början på dalgången där Angarnssjöängen ligger.

Socknen utgör slättbygd i nordväst och väster och dalångsbygd i öster. Norra och sydöstra delen av socknen kan betecknas som övergångsbygd med större andel skog. 
I västra Vallentuna var åkermarkens andel av totalarealen strax före 1920-talets uppodlingsmaximum vid sekelskiftet 1900 mycket hög, då nästan 50 % av all mark i området utgjorde åkermark eller annan odlad jord.

Ortnamn

Vallentuna omnämns första gången år 1253 som Valaendatunum vilket betyder ”Vallandsbornas Tuna”. Valland torde vara ett bygde- eller ö-namn.

Sju historiska brukningsenheter har efterleden –sta i sitt namn, tolv enheter har efterleden –by. Berga, Grana, Hassla, Veda och även Ljung (Lingsberg) är exempel på korta naturnamn som kan vara mycket gamla. Näle har tidigare skrivits Närdene. Efterleden –sättra, -hamra, -hammar och –lösa förekommer också i namn på historiska byar och ensamgårdar och har med förekomsten av skog att göra. Det i Roslagen vanliga efterleden –ö finns i Lindö och torde ha att göra med att platsen länge uppfattades som helt kringfluten av vatten.

Förleden kan i flera fall hänföras till beskrivningar av naturförhållanden på den aktuella platsen, som t.ex. berg-, å-, björke-, eke-, löv-, lind-, mör- (myr) och sä- (sjö). Många av namnen har förleden som har med lövvegetation och vatten att göra. Förled i form av ut- förekommer i Uthamra och Ubby och anger bebyggelsens läge i förhållande till annan bebyggelse, dvs. i utkanten. Molnby har sannolikt fått sitt ovanliga namn av invånare som varit mjölnare.

Namn som anger väderstreck är förhållandevis få i socknen och finns bara i Väsby och Västanberga där Väsby anger att det är fråga om bebyggelsen väster om socknens centrum.

Det finns många intressanta torp- och marknamn i socknen. Ovanliga namn som Högmodet och Avunden har funnits för torp ganska centralt belägna i socknen.

Fornlämningsbild

Vallentuna socken är synnerligen rik på fornlämningar. De flesta härrör från järnåldern. Det har funnits knappt 3000 fornlämningar i socknen, varav 100 är borttagna. 

Arkeologiska undersökningar har gjorts i samband med att ny bebyggelse har tillkommit under senare delen av 1900-talet varvid ny kunskap om dittills inte kända lämningar har framkommit. Vid Gävsjö har stenålderslämningar hittats strax över 40 meter över havet.

Det finns två kända fornborgar i socknen. De ligger i östra delen av socknen, belägna i höjdlägen, ursprungligen med utblick över västra delen av nuvarande Angarnssjöängen, som då utgjorde en vik av Långhundraleden.

I västra Vallentuna finns en del av ett område med riklig förekomst av stensträngar. Områdets centrala del finns i Fresta socken. Stensträngar har utgjort hägnader som genom relativ datering med hjälp av andra överlagrade och mer lättdaterade lämningar anses ha tillkommit och fungerat under förra delen av järnåldern. I några fall sammanfaller stensträngarna med hägnadssträckningar som utnyttjats under historisk tid. Stensträngar är dock i allmänhet ställvis nedrasade och låga till skillnad från historiska hägnader som fortfarande kan fungera som hägnad för betande djur. Stensträngarna kan ha haft överbyggnader i numera bortmultnat trä eller ris. 

I socknen finns mer än 100 kända järnåldersgravfält varav många är belägna i närheten av historiska by- och gårdstomter. Det finns även många enstaka gravar. Det har funnits 38 runstenar, varav 27 är bevarade i socknen. Flera runstenar återfinns i socknens västra del utmed den slingrande Skålhamravägen. Gullbron utgör ett av få exempel på en runstensövergång.

En fornlämning som är värd att uppmärksamma särskilt är tingsplatsen Arkils tingstad anlagd på mark som dels var lätt tillgänglig vattenvägen intill en skyddad vik och dels på mark som sannolikt ingen ännu hade gjort anspråk på och därför kunde anses som neutral.

Arkils tingstad i Bällsta vid Vallentunasjöns strand. Thure Rundäng och Lillian Glav under en rundresa i Vallentuna. Fotograf: Gustaf Åkerblom 1974.

Befolkning

På 1570-talet uppskattas socknen ha haft drygt 500 invånare och med undantag för under de första decennierna av 1600-talet så har folkmängden stadigt ökat de senaste 400 åren. Vid mitten av 1700-talet fanns drygt 850 invånare i socknen och redan i slutet av 1700-talet hade folkmängden stigit till över 1000 invånare. Vid 1800-talets mitt bodde här ca 1250 personer och vid sekelskiftet 1900 var invånarantalet 1336 personer. Under 1900-talet har befolkningen i Vallentuna socken ökat dramatiskt och mer än tiodubblats. År 1995 fanns här 17 882 invånare.

De äldre lantmäterikartorna

De flesta av byarna och ensamgårdarna i Vallentuna socken karterades år 1635 (25 av 38) vilket redovisas i den geometriska jordeboken A10. Yngre geometriska jordebokskartor från 1680-talet finns för Molnby (odaterat koncept över en del av ägorna), Gällsta, Grana, Lindö och Mällösa. Näle karterades år 1690. Bällsta och Väsby karterades år 1707 respektive år 1709. Ett fåtal kartor finns även från 1720-talet.

Storskifteskartor finns för tretton av socknens historiska byar och ensamgårdar. Den äldsta gjordes redan år 1758 över Kragsta inägor. Flera brukningsenheter karterades på 1760-talet, någon enstaka på 1780-talet och flera på 1790-talet. Det förekommer även flera exempel på storskaliga bykartor upprättade vid sekelskiftet 1800 som t.ex. för Gällsta, Kragsta, Mörby, Säby och Uthamra.

Åby är den enda brukningsenheten i socknen som har genomgått enskifte, år 1817.

Förhållandevis få byar har laga skiftats och de som har genomgått laga skifte har ofta gjort det sent. Den äldsta laga skifteskartan i socknen upprättades år 1853 över Gällsta ägor. År 1866 laga skiftades Mörby. Ubby och Olhamra karterades storskaligt på 1880-talet. Resten av laga skiftena genomfördes först i början av 1900-talet.

Klockargården, Lingsberg och Västanberga saknar helt historiska storskaliga kartor.

Det finns en sockenkarta från 1851 med tillhörande beskrivning som publicerats. 

Del av kartan över Vallentuna socken från 1851.

Historik

Kamerala förhållanden

Under medeltid mättes och värderades skattekraften för byar och gårdar i örestal. Åtta öresland motsvarade ett markland, vilket kan sägas ha varit skattekraften på en normalstor gård.

Av de 38 brukningsenheter som fanns i Vallentuna socken vid 1600-talets början utgjorde 24 stycken ensamgårdar. Av de 14 byarna var övervägande delen små, med endast två gårdar (8 st). Lindö var den största byn med 6 gårdar. Gällsta och Näle omfattade fyra gårdar och Grana, Kragsta och Säby utgjorde byar med tre gårdar. Ser man till hur gårdarna värderats avseende sin skattekraft (markland) så var flera av ensamgårdarna vid samma tid dock värderade till motsvarande två gårdar.

Av de 44 gårdar som karterades på 1630-talet var 19 ägda av självägande skattebönder. 12 av gårdarna tillhörde frälset och 8 tillhörde kronan. För fyra av de kartlagda ensamgårdarna saknas uppgift om jordnatur.

Kronans innehav var koncentrerat till byarna Hassla, Grana och ensamgården Björkeby, men det fanns även ett kronohemman i Lindö by och ett i Mörby. Av dessa var endast kronohemmanet i Mörby redan på 1500-talet av krononatur. De flesta kronohemmanen har under medeltid tillhört kyrkan.

Frälsegårdar fanns i Ekeby, Foderby, Kragsta, Lindö (4 st), Mällösa (den största), Säby och Uthamra. Sannolikt har det bland de enheter som inte kartlades under 1630-talet funnits fler frälsegårdar eftersom dessa kartlades endast om de låg i ägoblandning i byar med gårdar av annan jordnatur. För att ta reda på det krävs studier av annat källmaterial som t.ex. medeltida uppteckningar. 

Av de byar och ensamgårdar som kartlades under 1630-talet så var Grana, Kragsta, Lindö, Lövsättra, Mällösa och Uthamra värderade till tre markland eller mer.

Skattegården i Uthamra brukade en utjordsvret i Lindö. Det har funnits flera utjordar i Vallentuna socken.

Säterirättigheter har innehafts av Bällsta, Lingsberg, Molnby, Olhamra och Lövsättra. Veda har legat under Lindholmens säteri.

Vid sekelskiftet 1900 fanns 60 gårdar i Vallentuna socken. Utöver dessa fanns även 225 bebyggda lägenheter. De flesta gårdarna var ägda av adeln och av frälsenatur. Nästan lika många utgjorde självägda gårdar. Kronan ägde endast fyra gårdar. Antalet oförmedlade mantal var 56 ⅝, förmedlade till 51 ½ mantal. Prästgården var då den största gården i socknen om 2 ⅛ mantal.

Kyrkan

Vallentuna kyrka är en huvudkyrka eller hundareskyrka och anlades i ett maktcentrum med lång tradition. Kyrkan fungerade som centralpunkt för hela Vallentuna härad, dvs. socknarna Hammarby, Fresta, Vallentuna, Angarn, Vada och Össeby. Den nuvarande stenkyrkan byggdes i slutet av 1100-talet och är förhållandevis stor. Hela långhuset, som det ursprungligen byggdes, är kvar. Kyrkans torn byggdes för att fungera som skyddsrum. Liksom många andra medeltida kyrkor byggdes Vallentuna kyrka till under följande århundraden, på 1200-talet tillkom en sakristia och på 1400-talet förlängdes koret. Efter en omfattande brand i november 1856 byggdes kyrkan om till sitt nuvarande utseende.

Vallentuna kyrka sedd från söder. Fotograf: Stig Forslund 1970.

Markanvändning och rumslig organisation

Bebyggelsestruktur

I västra Vallentuna har förhållandevis små byar dominerat – övervägande värderade till tre markland, medan det i centrala delen av socknen har funnits fler ensamgårdar som bedömts ha haft något lägre skattekraft. Perifert i socknens norra, östra och sydöstra del ligger de gårdar som haft säterirättigheter. Dessa skulle, för att få behålla sina säterirättigheter och skattelättnader, vara ståndsmässigt bebyggda vilket har medfört att de har en högreståndsarkitektur idag. Det har också varit vanligare med en tydligt differentierad social struktur på dessa gårdar, där skillnaden mellan herrgård och torp varit mer påfallande.

Det finns flera radbyar i socknen. I västra delen av socknen är t.ex. Grana ett tydligt exempel på en sådan. Bytomten kan under medeltid ha blivit geometriskt reglerad i syfte att gårdarnas relativa innehav i byn skulle återspeglas i tomtstorlekarna enligt principen tomt är åkers moder. 

Till de flesta byar och ensamgårdar har det funnits enstaka eller flera torplägenheter. Vid Sormängen och Kallängarna har det funnits ängsvaktarstugor.

I kartmaterialet finns uppgift om en fattigstuga belägen på Prästgårdens marker.

Det har i socknen funnits väderkvarnar på Ekeby, Hassla, Säby, Kragsta, Näle, Lindö och Väsby. Ingen av dessa finns kvar idag. Vattenkvarnar har varit förhållandevis få i socknen, men vid Olhamra har det funnits flera vattenkvarnar. Vid kyrkan har det funnits en skvaltkvarn som gick höst och vår. 
På Lindö och Lingsberg har det funnits ångsåg. Även på Olhamra har det funnits såg. 
Tegelbruk fanns vid Åby strax efter att Roslagsbanan anlagts.

Flygfoto över Vallentuna tegelbruk och Åby tegelbruk. Foto före branden 14 september 1946. I förgrunden ekonomibyggnader och bostadshus vid Åby gård. Till vänster syns Roslagsbanans spår och Vallentuna tegelbruk. I bildens mitt syns bostadshusen för tegelbrukens ägare, t v Axel W Lundqvist och t v C J Gustafsson. T h ligger Åby tegelbruk

Det har funnits flera skolor och skolhus i socknen, t.ex. vid Lingsberg, Berga och på Prästgårdens marker.

Efter Roslagsbanans anläggande på 1880-talet inleddes bebyggandet av Vallentuna sockens centrala delar. Här uppfördes till en början – då Roslagsbanan i första hand var avsedd för godstrafik – tegelbruken vid Åby, såg och snickerifabrik på Ekeby ägor. På 1910-talet bebyggdes Rickeby och en del av Prästgårdens ägor med bostäder i form av mindre och ganska enkla enbostadshus med tillhörande trädgårdar. Av dessa återstår endast två idag (februari 2009) och det finns beslut om att riva det ena. Tomtbolag köpte mark och sålde tomter för uppförande av egnahem.

Vallentuna villastadskontor låg där nuvarande Torggatan möter Allévägen. Det var här företaget AB Billiga tomter hade sitt lokalkontor. Företaget hade tidigare köpt Rickeby gårds tomter och styckadt upp dessa till tomter för egnahems bebyggelse. Fotograf: Okänd ca 1910.

Den första semesterlagen kom på 1930-talet och innebar att sport- och fritidshus byggdes i framför allt sjönära områden. Marken utmed Vallentunasjön var attraktiv för fritidsbebyggelse tack vare de goda kommunikationerna till Stockholm. De äldre fritidshusen ligger inbäddade i landskapet utmed enkla vägnät. Stugorna är orienterade med utblick mot sjön och terränganpassade. Det är enkla byggnader med i många fall omsorgsfullt utformade detaljer.

Bebyggandet av Vallentuna sköt fart på 1950-talet. Då uppfördes de första flerfamiljsbostäderna i form av trevåningshus mellan kyrkan och stationen. Byggnader i typisk 1950-talsarkitektur finns idag längs Skördevägen och Allévägen. Något längre bort från centrumbebyggelsen, som främst präglas av 1970- och 1980-talets arkitektur finns bostadsområden uppförda på 1960- och 1970-talen. Det finns även exempel på bostadshus uppförda i början av 2000-talet. Det sena 1900-talets olika byggnadsstilar finns väl representerade i Vallentuna, både avseende villor och flerfamiljsbostäder.

Flerfamiljshus uppförs på Prästgårdens mark mellan stationssamhället och kyrkan. Fotograf: Okänd ca 1950.

Idag sker förändringar av bebyggelsen. I de gamla fritidshusområdena sker en övergång mot permanentboende. De stora, ofta kuperade äldre sommarhustomterna styckas av och äldre sommarstugebebyggelse rivs eller byggs om. Bebyggelsen förtätas och de nya villatomterna är små, men bebyggs med stora hus som inte terränganpassas i någon högre grad utan byggs på avplanade ytor som åstadkoms genom stora ingrepp i naturen. De nya villorna har inte homogen utformning. 

Åker

Åkermarken i området, liksom i hela Mälardalen, brukades under historisk tid - sannolikt sedan medeltid - i tvåsäde eller halvträda. Det innebär att endast ungefär halva åkerarealen till varje by eller ensamgård brukades varje år. Den andra hälften låg samtidigt i träda och beträddes av boskapen som fick beta på återväxten, dikesrenar och åkerholmar.

Rotationssystemet tvåsäde innebar att det var praktiskt att dela in åkermarken i två ungefär lika stora gärden. Av praktiska skäl utgick tvåsädeshägnaden oftast ifrån by- eller gårdstomten eftersom man på så sätt enkelt kunde släppa ut boskapen både i det ena och det andra gärdet utan långa och tidsödande transporter. Av naturgeografiska skäl så har åkerinnehavet till varje by och ensamgård ofta inte legat samlad utan spridd vilket gjort det lämpligt att särhägna mindre åkervretar för sig. Dessa ingick dock i tvåsädessystemet och brukades antingen samtidigt som det ena eller det andra åkergärdet. Det var vanligt att åkermarken brukades i gärdeslag med grannbyarna före 1800-talets mitt. Där det förekommit torp har dessa inte sällan haft egen åkermark. Den har också brukats i tvåsäde.

En fullsutten gård (8 öresland = 1 markland) hade tillgång till mellan 7 och 14 tunnor åker, sannolikt beroende på variation i bördighet. Uthamra och Lövsättra är exempel på byar där örestalet 1 markland stod i proportion till åkermark omfattande drygt 7 tunnor. På Kusta däremot hade den gården (som var värderad till 8 ⅔ öresland) tillgång till mellan 14 och 15 tunnor åker varje år. En normalstor gård torde under historisk tid haft tillgång till och brukat i genomsnitt mellan 8 och 11 tunnland åker. I västra Vallentuna fanns de största arealerna sammanhängande åkermark. Till Kragsta by fanns t.ex. 34 tunnland åker som årligen brukades på 1630-talet, Grävelsta, Säby och Uthamra brukade tillsammans 56 tunnland åker årligen. Grana, 32, Hassla 24, Mällösa 28, Lindö 30.

Åkermarken som tidigare låg norr och väster om Vallentuna kyrka tillhörde Väsby, Prästgården och Åby och omfattade 92 tunnland åker, varav hälften brukades varje år. Björkby brukade årligen 8 tunnland, Mörby och Rickeby brukade tillsammans mellan 19 och 20 tunnland åker. Västanberga, Foderby, Nyby och Ekeby brukade årligen i gärdeslag 44 tunnland åker.

Av de historiska kartor som finns upprättade under 1600-, 1700- och 1800-talen över byar och gårdar i socknen går tyvärr inte att utläsa något om åkermarkens indelning i eventuella hemägo- eller särägoblock eller regelbundna eller oregelbundna tegskiften.

Vid sekelskiftet 1900 fanns det sammanlagt 2 287,3 hektar åker och annan odlad jord i socknen varav Lindö brukade den största delen. Till Kragsta och Mällösa fanns också förhållandevis stora arealer åkermark.

Äng

Till varje ensamgård och by fanns ängsmark. Det finns inte en enda gård som inte hade tillgång till äng och kunde skörda hö till sin boskap. I västra delen av socknen fanns dessutom stora ängsarealer som delades av flera byar och gårdar, som t.ex. Kallängen och Sormängen. Vid Mällösa fanns ängsmark som tillhörde hovstallet – Mällösa kungsäng. Kallängen gav årligen 420 lass hö och Sormängen drygt 70 lass. Dessutom hade varje ensamgård och by tillgång till sin egen ängsmark vilken kunde ge t.ex. 150 lass i Kragsta, 36 lass i Lövsättra, 112 lass i Grana, 50 lass i Hassla och 28 lass i Björkby. Berga och Sursta kunde skörda vardera mer än 90 lass. Mörby och Rickeby skördade tillsammans 118 lass hö. Västanberga, Foderby, Nyby och Ekeby skördade årligen tillsammans 115 lass hö.

Vid sekelskiftet 1900 fanns det 85 hektar naturlig ängsmark kvar i socknen varav huvuddelen fanns på Molnby och i Angarnssjöängen brukad av Kusta och Olhamra, men även av Lingsberg.

Ernst Grandin står med lie vid Stora Ekeby gård. I bakgrunden ligger numera Snapptuna, med villabebyggelse. Längs gärdesgården går nu en gång- och cykelväg. Ernst Grandin arrenderade Stora Ekeby gård under åren 1923-1947. Fotograf: Okänd ca 1940.

Utmark och hagar

De flesta ensamgårdar och byar har haft tillgång till skog för betesdrift (mulbete), fångst av gärdselvirke och ved. Det som utmärker västra Vallentuna är att flera brukningsenheter inte hade tillgång till skog överhuvudtaget. Det har inneburit att man där utvecklade ett system med exceptionellt stora åkergärden där det ingick mark som var möjlig att utnyttja som betesmark.

Övrigt

Tillgång till fiskevatten har funnits i Vallentunasjön, men bara för de byar och ensamgårdar som hade mark i direkt anslutning till sjön.

Det gröna kulturarvet

Alléer

Förutom de alléer som finns i centrala Vallentuna finns alléer vid Lindö, Molnby och Bällsta. Ingen fullständig genomgång har kunnat göras inom ramen för framtagandet av kulturmiljöunderlaget 2008 varför en alléinventering återstår att göra.

Parker och trädgårdar

Den engelska parken vid Lindö. Hushållsträdgårdar och handelsträdgårdar (Bällsta).

Flygfoto över Heidmarks handelsträdgård i Bällsta. Trädgården startades av bröderna Ture och Helge Pettersson 1927. Man odlade rosor, pelargoner, azaleor, julstjärnor, tulpaner och andra lökväxter, krysantemum, tomater m m. Här syns växthusen t v och lager m m t h.Fotograf: Okänd 1973.

Ängar och hagmarker

Nio marker och sammanlagt 64 hektar inventerades av biologer i slutet av 1980-talet. Den ur botanisk synvinkel finaste betesmarken i hela socknen låg i slutet av 1980-talet vid Lingsberg. Den var 8 hektar stor och låg norr om Lingsbergs gård, mellan gården och fornborgen Fjället och öster om Björkedal. Det var vid inventeringstillfället i slutet av 1980-talet en öppen hagmark som dominerades av torr rödvenshed. Fältfloran angavs som intressant, innehållande vanlig ögontröst, timjan, brudbröd, vårfingerört och luddhavre. Halva området hävdades, den andra hälften höll på att växa igen. Betestrycket angavs vara måttligt. Mellan Stortorpet och Norrtorp fanns en 3 hektar stor hage omsluten av skogsmark. Här växte det fortfarande slåtterblomma, bockrot och ängsskallra.

Andra betesmarker som uppmärksammats vid inventeringen är ett område söder om Björkhaga, en betesmark vid Kusta, Kullen (Väsby), Molnby, Tallhammar, Kragsta och Oppgården. 

På Kragsta ägor fanns flera hagar som uppmärksammades i samband med inventeringen. Vid Mellangården och Lövhagen fanns flera hagar om sammanlagt 3,5 hektar där det bland annat växte låsbräken, darrgräs, brudbröd, gökärt, bockrot, jungfrulin och ängsvädd. Kring Oppgården fanns en då stor, men igenväxande hage där det ännu fanns ur biologiskt hänseende intressanta brynzoner. Vid Kullen, på gamla Väsby marker, fanns betesmark, som numer ligger inom naturreservatet Björkby-Kyrkviken. Här växte flentimotej, timjan, brudbröd och backsippa. Norr om Molnby gård fanns en ganska stor hage med förhållandevis trivial flora, men här hittades brudbröd och bockrot. Vid ladugården på Olhamra fanns en björkhage med kattfot, brudbröd och ängsvädd, vid fornborgen fanns darrgräs. I klosterbacken skulle det även ha funnits Adam och Eva samt backsippa. Söder om Björkhaga fanns en igenväxande hage med jungfrulin och darrgräs. Vid Aronsdal, nordväst om Foderby fanns det flera hagar vid inventeringstillfället, bland annat en nyröjd björkhage med bevarad torrbacksflora som t.ex. brudbröd.  På Kusta fanns en liten björkhage norr om gården där rödvenäng dominerade i fältskiktet. Enstaka enar fanns bland björk och gran och bland örtfloran märktes jungfrulin, blekstarr och timjan.

I den ängs- och betesmarksinventering som gjordes åren 2002-2004 inventerades 18 marker i socknen, motsvarande en areal på mer än 150 hektar. Mer att läsa om dessa marker finns på Jordbruksverkets hemsida,  och i databasen TUVA.

Idag finns det tretton betesmarker i socknen som har miljöstöd för att skötas genom bete eller slåtter. Arealen överstiger 100 hektar, varav ungefär en tredjedel utgör marker med särskilda natur- och/eller kulturvärden. Fyra av de markägare som sökt stödet har egna får eller kor. Åtta av de tretton markerna ligger i västra Vallentuna, en i östra delen och fyra i norra delen av socknen. Endast tre av markerna har bedömts ha särskilda natur- och/eller kulturvärden.

Lövträdsvegetation

De marker som tillhört frälset under historisk tid dominerades vid sekelskiftet 1900 fortfarande av lövträdsvegetation.

Betesdjur

År 1820 fanns det 340 nötkreatur i Vallentuna socken. Ungefär ett sekel senare, år 1919 hade antalet ökat till 870 nötkreatur. I dagsläget har länsstyrelsen fått in ansökningar för stödrättigheter till drygt 180 nötkreatur i socknen, fördelade på tre produktionsplatser. Det finns en djurhållare med får i socknen. Det finns en mjölkgård kvar i den västra delen av Vallentuna socken. 

Det finns även hästar i Vallentuna socken, men det är okänt hur många. I norra delen av socknen finns ridklubb och ridskola.